Måndag 2 Aug
Stockholm

En fuckboi krossade mitt hjärta

1 av 3
2 av 3
3 av 3

Hanna Boström: Nu sitter jag här för första gången med ett krossat hjärta. Nu är jag helt tom, men jag är glad att det är över, för en sådan kille är inget pojkvänsmaterial.

Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skribenten

Hanna Boström är 26 år gammal och jobbar på Volvo. Hon bor i Göteborg.

De första tecknen som gjorde att jag började ana att det inte var en vanlig kille jag dejtade var att han bodde med sitt så kallade ex och deras gemensamma son. Även att han var 35 år och gick runt i Adidas- och Nike-kläder varje dag.

Till en början var han mycket rolig och charmig, berättade historier om sitt liv och ville träffas nästan varje dag. Vi träffades på gymmet och sedan åkte vi hem till mig, det blev mycket restaurangbesök och på helgerna hittade vi på saker. Han sov över då och då, både vardagar och helger.

Redan efter någon månad kände jag att något inte stämde, så jag försökte stöta bort honom, genom att ta reda på om han var tillsammans med den kvinna han bodde med eller inte. Enligt sambon så var dom tillsammans och hade varit det i 8 år, vilket gjorde att jag verkligen ville avsluta kontakten, men han vägrade släppa mig.

Efter några dagar började han "jaga" mig, jag fick sms där han skrev att han skulle flytta i från henne för han ville vara med mig. Jag gav honom en chans (för jag hade ju så kul med honom, hade äntligen hittat en vän som jag trivdes bra med) så jag trodde på honom när han sa att de skulle flytta isär, som han sa att de hade bestämt.

Vi fortsatte att träffas, och efter fyra månader kändes det fortfarande fel, det hände ingenting med den där flytten. Jag bestämde mig för att möta upp sambon och prata öga mot öga.

Jag minns hur hon stod upp, skakade och tände cigg efter cigg när hon hörde mig berätta om min relation med honom. Där märkte jag hur svag hon var som person, hur hon förnekar sanningen och därför kan fortsätta att leva med den mannen. Hon kom tydligen gråtandes hem den kvällen berättade han. Han blev lite sur på mig och kände sig sviken av mig för att jag berättat om vår relation.

Det slutade inte där, han fortsatte jaga mig, han kunde verkligen inte släppa mig även om jag bad att han skulle låta mig vara ifred och respektera mig och mina känslor. För det var där någon gång jag märkte att jag hade fått starka känslor för honom av någon anledning, fick verkligen känslan av att det var ömsesidigt.

Jag antar att det var spänningen i sig som gjorde förhållandet så levande när vi var med varandra. Allt kändes så äkta, våra blickar och kroppar kunde inte släppa varandra. Tiden bara rann iväg och vi njöt av varandras sällskap och närhet. Aldrig känt så för någon tidigare.

Det fortsatte så till och från i ytterligare ett år. Att vi träffades och att jag "flippade", som han kallade det, varje vecka: alltså att jag bröt kontakten med honom för han sårade mig så enormt mycket eller att jag kontaktade sambon. Jag skrev till henne om att han fortfarande träffar mig, jagar mig, skickade även en bild på oss till henne, berättade att han tagit med mig hem till hans mamma och träffat sonen, övrig släkt och vänner.

Jag försökte med allt, blockade hans nummer, då tog han reda på att man kunde ringa upp med dolt nummer, han dök upp hos mig (oftast när han var full), vid två tillfällen hängde han en påse med bolivianska piroger på min bil med en liten lapp där det stod att han saknar mig.

Allt detta jagande fick mig att känna att det kanske var äkta kärlek ändå, jag som hade blivit så svag och tappat självrespekten trodde ju på detta.

En dag fick jag nog, träffade inte honom på tre veckor, han försökte, men jag nappade inte. En fredagkväll när jag kom hem satt det rosor på min ytterdörr. Inte röda, som en kvinna helst hade velat ha, utan 10 vita rosor var det. På rosorna satt en handskriven lapp, att han saknar mig.

Jag kände mig lite tvungen att tacka för blommorna, för att han hade tidigare berättat att han typ aldrig köpt blommor till någon tjej. Han blev glad att jag skrev och nästan bönade om att han ville att vi skulle börja träffas igen.

Jag hade verkligen fått nog över att bli så fruktansvärt dåligt behandlad, sårad, besviken, ledsen, orolig, utnyttjad och plågad som jag blivit varje gång han lämnat mig för att åka hem i 15 månader.

Så jag skickade kort på både blommorna på min dörr och dem sms han skrev, som bevis till hans sambo, hon som trott att jag jagat honom. Som sprit i ett sår skickade jag även en bild som jag tog vid ett tillfälle hemma hos dem.

Efter det blev han annorlunda. Han berättade att hon stuckit med sonen och inte vart hemma på två veckor.. Märkte hur konstig och frånvarande han blev, sista gången jag såg honom var en morgon för en månad sen då han hade sovit över, han pussade mig och åkte till jobbet, efter det har jag inte hört ett enda ord från honom.

Där fick jag beviset och sanningen att jag inte betydde något för honom, trots alla ord han sagt, all framtid som han pratade om med mig. Att allt bara var en lek, en utmaning, han hade spelat på mina känslor, han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på. En sådan person dras till människor som är sårbara, som de vet att de kan leka med.

Fattar inte hur den sambon kan vilja fortsätta leva med honom, hon visste om att han träffat mig i nästan ett och ett halvt år. För honom finns det bara två kvinnor i hans liv som kommer betyda något och det är hans mamma och hans syster. Han skulle göra allt för dem.

Nu sitter jag här för första gången med ett krossat hjärta, jag gav hela min själ till en man som inte brydde sig ett dugg om mig. Nu är jag helt tom, men jag är glad att det är över, för en sådan kille är inget pojkvänsmaterial.

Nu är det bara att vänta och låta sorgen läka alla sår.

Aldrig mera José, the fuckboi.

Hanna Boström

Har du haft ett dåligt förhållande?
Tack för din röst!
Kommentera (14)
Kopiera länk
Dela