Öppna gränser är Sveriges stolthet

Sverige har under en lång tid hjälpt människor på flykt och stöttat demokratikämpar i andra länder, på så vis har vi också kunnat bevara friheten att öppet få kritisera och bilda opinion. Den stoltheten måste alltid kvarstå. Nyanlända ger oss inte bara erfarenhet och mer människor som kan minska urbaniseringen, utan också en bättre och starkare kultur att ge till eftervärlden, och en viktig gåva till framtiden.

Det enda vi säkert vet om den humanitära kris som råder i världen är att vi som kan måste hjälpa, det hör vår solidaritet till. Därför blir det för mig märkligt när det talas om ”vi” och ”dom”, när det egentligen handlar om "vi" och våra gemensamma intressen för att säkerställa varje människas trygghet, och bevara den fria rörligheten.

När vi ställer krav på länder att ta emot nyanlända är jag inte förvånad att de säger nej. Det är i dessa som den egna självsäkerheten gått med seger och låtit förespråkare med de enkla svaren på de svåra frågorna leda ens land. Inte en chans att de vill ta emot människor på flykt, det manifesteras så tydligt med murar som byggs som aldrig förr och demonstrationer mot Europas svagaste. Vi ser det även i vårt samhälle, även vi är en del av att inskränka religionsfrihet och öppenhet.

Hur kan vi i vårt Sverige ha valt ett nationalistiskt parti att sitta i vår främsta folkförsamling? Man ska nämna saker vid dess rätta namn. Hur kan vi ha låtit ett parti med rötter i nazismen, och med en partiledare som sagt att muslimerna är vårt största utländska hot, vara i Sveriges riksdag? Det är så självklart att dessa rörelser ger uttryck för att göra skillnad på människor, det som bygger fascism och intolerans.

Man ska ha i åtanke, att om vi, Sverige som är en av världens ledande och främsta demokratier, slutar ta emot människor som flyr, kommer vi aldrig kunna begära av andra att ta emot människor på flykt. Vi måste nyttja den unika möjligheten att få agera solidariskt med internationell värdighet och aldrig stänga våra portar.

Det är inte enkelt att lösa krisen eller veta hur vi ska ta hand om nyanlända. Men det löses inte med att sticka problemen under stolen och stänga våra gränser. Här behövs en nationell samling och överenskommelse, förankrat i riksdag, landsting och kommun.

Om det måste betyda att vi för en kort stund behöver använda idrottshallar till provisoriska boenden eller ge av vår egen värdighet och medmänsklighet, är det värt allt. Det räddar människoliv – och det försvarar den svenska stoltheten.

Alexander Paulsson