I dag röstar jag för en tredje pappamånad

Det senaste året har vi kunnat fira många feministiska milstolpar i vår svenska historia. Jag föddes 1975, fyllde 40 år i somras och är jämngammal med många av dessa.

I år firar vi 40 år med lagstadgad förskola.

I år firar vår svenska liberala abortlag 40 år.

Förra året fyllde föräldraförsäkringen 40 år.

Jag är stolt över att leva i Sverige. Vi bor i ett av världens mest jämställda, liberala och fria länder för människor, oavsett kön eller identitet, att förverkliga sina drömmar utan konservativa dammiga könsroller.

Men att stå i talarstolen denna dag ger också perspektiv på hur mycket som finns kvar att göra och hur långsamt reformerna gått.

LÄS ÄVEN: "Varning alla män! Nu vill feministerna tvinga på oss pappaledighet"

Den första svenska så kallade ”pappamånaden” i föräldraförsäkringen kom på folkpartistiskt initiativ 1995. Den andra kom 1 juli 2002.

Jag som varit folkvald sedan 2002 har aldrig förrän nu – 13 år senare 2015 – fått rösta om en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen. En del kallar det för övergrepp på familjens självbestämmande. Jag kallar det för myrstegsfeminism.

Detta trots att forskningen är tämligen entydig om dess positiva effekter på jämställdheten, pappors kontakt med sina älskade barn och mammors möjligheter på arbetsmarknaden.

Jämställdhet kommer tyvärr sällan av sig själv.

Jämställdhet kräver medveten politik.

Jämställdhet börjar i familjen.

LÄS ÄVEN: "Vi föräldrar ska inte behöva välja mellan våra barn eller karriär"

Vi vet att för varje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen som riksdagen demokratiskt har beslutat om har fler pappor valt att stanna hemma med sina barn.

Vi vet sambandet att när Sverige i början av 1970-talet införde individualiserad beskattning ökade gifta kvinnors arbetskraftsdeltagande från 50 till över 80 procent på ett decennium.

Vi vet att varje politisk reform som gett både kvinnor och män möjligheten att vara både föräldrar och yrkesarbetande har skapat ett samhälle, där fler medborgare kan försörja sig själva och bli ekonomiskt oberoende.

Avslutningsvis vill jag citera Elisabeth Tamm, liberal och en av de fem första kvinnor som valdes in i riksdagen efter kvinnor fick rösträtt 1921 – när hon betonade i denna kammare vikten att:

”Att våga stå för en mening – även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid”

Jag brukar själv säga i politiken: ”Matcha er historia, led er samtid och förtjäna er framtid”.

Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (FP)