Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Medieelitens förakt håller på att starta en revolution i Sverige

- 13/11/2015, 10:06 -
1 av 3

COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN / HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

2 av 3

Magnus Liam Karlsson / Magnus Liam Karlsson

3 av 3

COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN / HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

Marcus Birro: "Medievärlden är proppfull av människor som skriver ungefär likadant, röstar och bor likadant, som bara umgås med varandra, som överhuvudtaget inte är intresserade av att skildra den djupa spricka som dagligen vidgas mellan folk och elit, mellan gammelmedia och ny och mellan stad och landsbygd".

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Är vi verkligen så bekväma av oss att vi blir helt förvirrade när en människa inte håller sig inom de elstängsel som vi envisas med att spika upp runt våra medmänniskor? Skulle inte livet bli bra mycket intressantare om vi faktiskt lät andra vara ungefär som vi själva är; motsägelsefulla, rädda, storslagna och lite löjliga?

Att helt sonika degradera en människa till enbart hennes politiska uppfattning vittnar om en väldigt torftig och grund människosyn.

En människa är så oerhört mycket mer än en åsikt.

Det liknar lite grann när man var sjutton år och drog runt på Göteborgs sunkigaste gator och var bekymmerslös (och ofta extremt okunnig) vänsterkille som vägrade att ens prata med en moderat (även om vi gärna ville, men aldrig fick, hångla med deras flickvänner).

Men vi var sjutton år då!

För egen del hände något väldigt intressant några år senare, 1992 när jag fyllde tjugo och debuterade som poet med en diktsamling. Den vänster som jag trodde mig tillhöra vände mig och mina vänner ryggen. Deras förakt tog sig ofta rätt våldsamma uttryck. Det var krogslagsmål, dragna knivar och fler än en gång jagades vi genom Haga av människor som vi trodde att vi var en del av.

De avskydde oss med en glöd som skrämde mig. Och låt oss se vem det var som tog sig tid att se igenom mina masker, min fylla, allt det jag gömde mig bakom eftersom jag var rädd för att alla skulle se vem jag var. Min första förläggare var en aktiv politiker för Moderaterna.

Hon såg vad ingen annan såg (eftersom jag gömde den) nämligen talangen – skrivandet som hantverk. Hon såg vad alla de som jag trodde var mina vänner och allierade vägrade se eller, vilket är ännu värre, såg men hatade eftersom talang alltid upplevs som hot hos dem som inte har den.

Jag glömmer aldrig när jag satt i hennes stora bibliotek i den fina villan i Örgryte och skrev på kontraktet för min första bok. Efter det blev det outhärdligt att vistas i samma rum med folk som alla tyckte samma sak. Deras självgodhet stod mig upp i halsen. Det går inte att andas i rum där människor som bara bekräftar varandra andas.

Sedan dess har jag också satt en ära i att umgås med människor med olika politiska uppfattningar, människor med drömmar stora som Atlantångare, världsförbättrare, romantiker och stenhårda cyniker, naiva revolutionärer och tusen andra sorters människor.

Du lär dig något av att lyssna och samtala med olika sorters människor.

Allt detta funkade fint fram till den där härligt laddade lunchen med Linus Bylund och Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna. Det blev totalt slagläge. Jag hängdes ut av Expressen som om jag mördat någon och fick löpa gatlopp i media under några dygn. Jag lever fortfarande i ekonomiska sviter efter det där.

Ändå skulle jag gjort om det utan att blinka.

Varför?

Eftersom jag är övertygad om att det här samhället, och det här landet och den här tiden behöver MER samtal, inte MINDRE. Den ovärdiga gräns som går emellan människor i det här landet liknar ett slags milt inbördeskrig. Allting är skoningslöst polariserat. Är du inte med mig är du emot och är du emot mig kan du fara åt helvete för tid och evighet.

Jag står för vad jag tycker, alltid. Den som följt mig med öppet hjärta i mer än en kvart vet detta. Jag har fått betala ett extremt högt pris för att jag offentligt alltid stått för vad jag tycker i olika frågor. Ni vet allt detta. Ingen som orkar tänka något längre än näsan räcker kan ifrågasätta min uppriktighet och mitt mod.

Alltså säger jag även vad jag tycker om de aktuella flygbladen. Det blev bara väldigt fel. Det funkar inte att fara med osanningar och sätta hela svenska folket som avsändare. Det är djupt ovärdigt. Det liknar allt för mycket den okunniga, bångstyriga ungdom jag var för tjugofem år sedan. Det är charmigt med mer rock´n roll i svensk politik men ingen orkar lyssna på tjutande rundgång hur länge som helst…

När ett politiskt parti som slåss för att bli tagen på allvar och kräver att bli behandlade med respekt och värdighet hemfaller åt vulgära osanningar måste man reagera.

Det är så enkelt att hata. Det krävs bara em svart tanke så är du igång. Så många som hatar i Sverige just nu. Från båda sidor. Det hatet är som ett mörkt oväder över vårt land.

Jag har varit en av extremt få som försökt att förstå och lyssna till den väldiga folkopinion som (med all rätt) känner sig osynlig i det här landet. Jag har slagits för dem, skrivit om dem, vägrat anpassa mig för att vara deras röst i offentligheten. Det är ingen särskilt stor bedrift, men jag sätter en ära i det. Medievärlden är proppfull av människor som skriver ungefär likadant, röstar och bor likadant, som bara umgås med varandra, som överhuvudtaget inte är intresserade av att skildra den djupa spricka som dagligen vidgas mellan folk och elit, mellan gammelmedia och ny och mellan stad och landsbygd.

Medieelitens förakt är högst verkligt och om inte medieeliten själva blir medvetna om detta förakt har vi en revolution på gång i det här landet. Och den kommer ta sig nya uttryck. Det är inte 1917 och fattiga arbetare med lyfta högafflar. Den nya revolutionen samlar folk via nätet, via nya medier, nya hemsidor, nya grupperingar.

Jag vägrar spela det här spelet på någon annans villkor. Jag säljer mig inte. Jag har ingen plan. Jag bryr mig inte om vad politiskt korrekta anser om mig eller andra. Jag bryr mig inte vad folk tycker och tänker. Jag har aldrig gjort det. Jag är författare och som sådan har jag en uppgift att vara trogen mitt hjärta.

Det tänker jag fortsätta med.

Marcus Birro,
Författare