Nemo Hedén: Jag söp för att inte må dåligt

Jag ställde upp i "Kungarna av Tylösand" eftersom det alltid har funnits ett tomrum inom mig. En tomrum som vrålade efter att fyllas. Ett tomrum som vrålade efter bekräftelse. Så när möjligheten att delta i Kungarna av Tylösand dök upp, kunde jag inte tacka nej. Det var så självklart för mig att bli "kändis". Alla i min omgivning kände nog samma sak. Det var så naturligt på något sätt. Det var bara en tidsfråga innan något sånt här skulle dyka upp för mig.

Jag har alltid jagat bekräftelse. När jag var liten grabb så handlade det om skratt. Jag var besatt av att få klasskamraterna att skratta. Med mig eller åt mig spelade ingen roll. Bara folk skrattade. Jag minns en gång i tredje klass när jag dansade framför en blind man. Jag visste att jag gjorde fel men jag gjorde det ändå, rent tvångsmässigt. Bara för att jag visste att folk skulle skratta åt det. Det var det enda som betydde något.

Problemet med en dokusåpa är att man får en sådan extrem bekräftelse. Det kanske låter härligt, men om man är en person som mig, så kan det också vara ödesdigert. För när strålkastarna slocknar, blir tomrummet inom en större än någonsin.

Vad skulle jag göra? Vem var jag ens? Kände någon mig på riktigt? Vad skulle jag fylla tomrummet med?

Jag började dricka ännu mer alkohol än vad jag redan gjorde. Jag orkade inte med verkligheten. Det var så plågsamt att vara stämplad som clown. Ingen arbetsgivare ville ens ta i mig med tång. Jag hade tappat bort mig själv.

Jag kom till en gräns där jag inte längre söp för att jag mådde bra av det. Jag söp för att inte må dåligt. Vid denna tidpunkt kände jag mig ledsen, arg, otillräcklig, värdelös, trött, ångestfylld, uppgiven, sliten, ängslig, orolig och rädd.

Jag kände att det var nog och tog ett beslut om att sluta dricka alkohol. I dag, 100 nyktra dagar senare, så känner jag mig glad, närvarande, pigg, alert, fräsch, ångestfri, harmonisk och snygg.

Jag har börjat hitta mig själv igen och folk i min omgivning säger samma sak. De vänner som känt mig i alla år, de säger att den gamla Nemo är tillbaka. Den där killen som kan ta över hela rum med sin blotta närvaro och med sina rappa repliker.

Det är fantastiskt att få detta kvitto på att man gör något rätt. Mitt liv i dag ser helt annorlunda ut. Jag driver en framgångsrik podcast. Jag har tagit upp massa gamla intressen och jag lever ihop med min flickvän i en fin lägenhet mitt på Södermalm. Livet rullar på fint och jag kan verkligen inte klaga.

Varje dag märker jag av sidovinster med denna nykterhet och det motiverar mig till att fortsätta vara nykter. Många frågar mig när jag ska börja festa igen. "Ska du inte unna dig några glas nu när du varit så duktig?", säger de. Jag ser det inte riktigt så.

Jag kan inte säga om jag någonsin kommer att festa igen. Det enda jag vet säkert är att jag just nu mår bättre än vad jag någonsin gjort. Och jag mår bara bättre och bättre för varje dag som går. Jag har hittat ett lugn i kroppen som jag aldrig tidigare känt. Så varför skulle jag plocka upp flaskan igen? Jag ser ingen bra anledning.

Nemo Hedén