Vi vänder utsatta barn ryggen

För några månader sedan utökades min pojkväns familj med två ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Efter att ha sett bilderna på Alan Kurdi kände mina svärföräldrar, som så många andra svenskar, att de ville göra något. Tre dagar senare bäddade de två sängar i ett gästrum och välkomnade två tonåringar in i sitt hem.

Även om bröderna, 13 och 16 år gamla, lär sig svenska i ett rasande tempo har det varit svårt att kommunicera med dem. Med gester, några få ord på engelska och Google translate har vi ändå kunnat närma oss varandra.

Via datorn översätter de från dari, språket som den afghanska folkgruppen hazarerna talar. Hazarerna är en utsatt etnisk och religiös minoritet i Afghanistan - av många betraktade som mindre värda.

Förtrycket är utbrett och förföljelserna tycks aldrig upphöra. I hemlandet hotas hazarerna av både talibanerna och IS. Någon gång under pojkarnas barndom fick otryggheten föräldrarna att fly med barnen till Iran - i hopp om ett bättre liv där. Men även i det nya landet blev familjen behandlade som andra klassens medborgare.

Någonting hände med pappan. Jag tror att han blev bortförd och mördad, men jag är inte säker. Det är inte bara språkbristerna som gör det svårt att tala med pojkarna. Också gråten sätter käppar i hjulet. När äldsta brodern pratar om sin far tåras hans ögon och plötsligt måste han resa sig upp och rusa iväg. När han fått vara ensam på sitt rum en stund vill han fortsätta berätta. Han skriver in ett ord på datorn som översätts som "papper". Han tittar på mig: "Förstår?".

Han försöker att berätta och bilden klarnar så småningom. 16-åringen som sitter framför mig var för några månader sedan på väg att bli tvångsrekryterad till kriget i Syrien, där Iran strider för diktatorn Bashar al-Assad. I utbyte lovades hans familj papper. Identitetshandlingar som skulle kunna ge dem ett bättre liv.

Men mamman ville inte sända sönerna att kriga i ett främmande land, och satte dem istället på flykt. Tillsammans tog bröderna sig till Europa. Där blev de hotade med kniv och rånade på vad de hade. Flykten fortsatte. I Österrike kom de ifrån varandra. Var för sig tog de sig vidare till Sverige, där de till slut kunde återförenas.

Hade de anlänt idag hade de fått vända vid gränsen. Deras ansträngningar hade varit förgäves, deras berättelse irrelevant. Vi hade inte ens gett dem chansen att söka asyl.

För det är mot pojkar som dessa som de nya id-kraven slår som hårdast. Ensamkommande flyktingbarn som inte har några handlingar att visa upp, för att de i hela sitt liv har tillhört en utsatt grupp. Det är dem vi vänder ryggen. Det är dem vi låter stå kvar på perrongen.

Tack och lov att de kom när våra hjärtan och gränser fortfarande var öppna, tänker jag. Sedan ser jag en pojke i nyhetsflödet. Hans ansikte liknar de två jag har lärt känna de senaste månaderna. 15-åringen står ensam på den kalla tågstationen. I tidningsartikeln undrar han vart han ska ta vägen nu.

Frågan ekar i mitt huvud, lämnar mig ingen ro. Jag försöker besvara den, för att göra mig av med den, men det går inte. Så, kanske någon kan hjälpa mig? Vart ska han ta vägen, barnet som vi gör allt för att ignorera? Tillbaka till Iran? Afghanistan? Syrien? "Det skiter vi i" kan väl ändå inte vara svaret? Det känns inte rätt.

Medan frågan slår rot också i dina tankar, skriv på uppropet "Folkkampanj för asylrätt". Ge pojken en ärlig chans och låt honom få sin berättelse hörd. Släpp in honom!