Du kallar det pojkstreck – men tänk om det varit din dotter

Hur många gånger har vi inte hört argumentet: ”Äsch, killar du vet, de bråkar ju alltid. De kanske är så att han är intresserad av dig?”, från en lärare eller annan vuxen när en kille gjort något dumt mot en tjej.

Hur många gånger en killes beteende eller nedlåtande sätt öppet accepterats och sopats under mattan. Förklarad som ett ”bus”.

Men det var inget bus eller ”pojkstreck”, det var en kränkning, ett övergrepp. En av samhället accepterad kränkning. För killar är ju bara killar. Och killar gör sånt.

När jag skriver denna text, ser bokstäverna bilda meningar framför mina ögon, så blir jag så arg. Och trött. Men mest ledsen.

Tanken på att detta är en verklighet får mig att må dåligt. Att min och andras döttrar med största säkerhet kommer att få höra detta när de uttrycker att de känner sig kränkta. Det är ett faktum jag har otroligt svårt att acceptera.

När jag är ute och föreläser på skolor runt om i detta land om just denna kultur, machokulturen, den manliga normen, har jag flera gånger möts av oförstående till att många handlingar som killar utfört mot tjejer är totalt felaktiga och kränkande.

”Meh, det var ju bara på skämt”, sa en kille som berättade om att han tog en tjej på rumpan en gång, en tjej som sedan blev ledsen.

Det var ett skämt. Ett skämt. Sa han.

Jag förklarade att det inte alls bara var ett skämt utan en kränkning, en handling som inte på något sätt var okej, om det inte hade varit så att tjejen i fråga gett sitt medgivandet. Vilket hon så klart inte gjort i detta fall.

Många av killarna var fortfarande oförstående tills att jag drog liknelsen till hur de hade reagerat om någon tagit på deras systers rumpa. Eller deras mammas rumpa. Då trillade polletten ner. De kunde relatera. Förstå. Se sin syster eller mammas tårar. De förstod.

Och det är någonstans där vi måste försöka sätta vårt fokus. På lösningar. Vi har ett problem med killar och män som gör fel, mot speciellt tjejer, men vad gör vi åt det?

En bekant till mig, en gudabenådigt duktig skribent och debattör, Nina Rung, skrev i en debattartikel i Expressen för några dagar sedan något som jag anser ringar in problematiken. Hon skrev något i stil med: Problemet i detta kränkande beteende som killar har är just killar som vill vara killar framför andra killar.

För mig är det en enormt stor förklaring och ett lasersikte på var vi måste fokusera.

Vi måste prata med killarna, om vad det innebär att vara kille. Ifrågasätta den manliga normen. Förklara vikten av att vara den man själv är, lyfta fram känslor och mod att stå upp för sig själv som något bra. Förklara varför denna struktur skadar människor.

Vi ska inte heller glömma att många killar och män mår extremt dåligt av att denna kultur alltför ofta visar sitt fula tryne. Att rädslan för att passa in och inte hamna utanför är enorm. Pressen att vara en ”man”. Rädslan för att bli kallad ”bög”, eller gud förbjude, att man är som en tjej. Den rädslan måste vi respektera och diskutera.

Många killar gör saker i rädsla för att hamna utanför, trots att det sårar andra. Jag var själv en av dem. Och nej det rättfärdigar absolut ingenting. Men det är skillnad på acceptans och förståelse. Man kan förstå det, men ändå inte acceptera det.

Vi måste ge konkreta exempel, men också visa killarna. Vara förebilder. För polletten kan trilla ner, det går att vända. Men då krävs det att vi gör det tillsammans. Allihop.

Självklart är det inte hela lösningen, men vi måste börja någonstans och jag anser att det är här. Och vi måste börja nu. Inte imorgon, inte senare idag, utan nu.

Jag gör det, försöker, men jag vill att vi gör det ihop, du och jag. Vi är många, men behöver bli så många fler.

Jag vägrar acceptera att min eller någon annans dotter nu eller i framtiden ska komma hem ledsen efter att ha blivit kränkt av en kille som ansåg sig ha rätt att utföra en handling mot henne. Kanske för att få polare att skratta, eller bara för att visa att han var just en kille.

Jag vägrar acceptera att killar utför dessa handlingar i rädsla för att hamna utanför om de inte lever efter den manliga normen.

Jag vägrar acceptera att framförallt tjejer, men också killar, ska gå runt och må dåligt över att denna kultur finns och aktivt utövas framför näsan på oss vuxna utan att vi sätter ner foten och säger: ”Nej, nu räcker det!”.

Vägrar acceptera att detta beteende nonchaleras, tolereras och blir sopat under mattan bara för att killar ska tillåtas vara killar.

Max Bergander