Det är samhällets normer som förtrycker mig – inte min slöja

Som rubriken lyder: Låt mig bära min hijab i fred! Varje dag möter jag och andra hijabis tiotals om inte hundratals kommentarer om hur och varför, våran hijab är det ena eller det andra.

Om inte i verkliga livet, så väldigt mycket på sociala medier, där folk har för sig att de får säga vad de vill utan konsekvenser. ”Hijab är kvinnoförtryck”, ”hijab är fult” och ”har du ens hår?”, är några exempel på vad som ofta sägs.

Men varför? Varför är mitt religiösa påbud ett problem för så många? Allt ifrån vanligt folk, till politiker och till media. Jag blir som muslim irriterad och arg, men samtidigt ledsen för alla ständiga påhopp.

Snabbkurs i vad hijab är. För det första är hijab nämligen inte bara en tygbit på huvudet som många tror. Hijab är mycket mer än så. Hijab innebär visst en viss klädsel; som kvinna är man obligerad att täcka hela kroppen utom händer och ansikte. Dock, som många glömmer, ingår också ett visst beteende och uppförande om man ska bära hijaben korrekt. Avsikt, moral och attityd ingår i hijab.

Slöjan är ett påbud som ska höja kvinnans status i ett samhälle där hon ständigt objektifieras av män, media och industrier. I stället för att fokusera på det yttre, får motparten möta kvinnans sanna karaktär. Så min fråga är: Vill man inte lära känna andras sanna karaktär?

Sedan är inte fördelen med att bära hijab att endast befria sig från samhällets normer. Utan när jag tar på mig slöjan och täcker mig symboliserar det frihet. När jag tar på mig slöjan i ett samhälle som fördömer det, vilket det västerländska särskilt gör, kallas det civilkurage.

Jag står genom min hijab upp för både min och andras rätt att ha på sig vad de vill. Så min fråga är: Varför ska man inte kunna stå upp för allas frihet och lika värde?

Men hur, frågas det, kan man stötta något som påtvingas kvinnor runt om i världen och där kvinnor bestraffas hårt och brutalt om de inte täcker sig? Svaret är: Jag är inte är för det. Jag är inte för tvång, jag är inte för brutalitet och jag är inte för objektifieringen som sker av kvinnor.

En människa är inte ett objekt och ska kunna klä sig som denne vill utan massa invändningar och kommentarer; man som kvinna, kön som icke kön. Vill alltså en kvinna inte bära slöjan är det hennes rätt att välja ifrån den. Vill hon däremot gärna bära den, ska hon dock vara fri att göra så också.

Ofta i dagens samhälle kritiserar man hijaben för att vara tvång. Sedan vill man lösa tvången, genom att tvinga av slöjan på kvinnor. Ironiskt. I Frankrike råder till exempel slöjförbud. Kan ni ens tänka er hur en flicka i min ålder blev hemskickad från skolan för att hennes slöja symboliserade ”förtryck”. Det var det som hände i Frankrike.

Min fråga är: Hur det är möjligt att lösa tvång med hjälp tvång? Jag kan inte låta bli att tänka om den flickan hade varit jag, min syster eller min mamma.

Avslutningsvis är jag själv muslim. Jag är även stolt hijabi och kommer viktigast av allt, alltid vara det. Jag är för rätten att ha på sig hijab, precis som jag är för rätten att inte ha på sig den.

Det finns olika definitioner av vad att vara förtryckt är. Vi måste bli bättre på att förstå det. Förtryck betyder inte samma för alla, och ju fortare folk börjar förstå det, desto fortare kommer vårt samhälle utvecklas i rätt riktning.

Så detta går ut till alla. Låt mig bara bära min hijab i fred! För mig är det samhällets normer som förtrycker mig, och inte min slöja.

Amani A. Soliman