Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

I går var förintelsens minnesdag – vad gör vi i dag?

- 28/01/2016, 15:39
1 av 9

Therese Hult

2 av 9

Privat

3 av 9

Therese Hult

4 av 9

Therese Hult

5 av 9

Therese Hult

6 av 9

Therese Hult

7 av 9

Therese Hult

8 av 9

Therese Hult

9 av 9

Therese Hult

​Therese Hult: 27 januari var förintelsens minnesdag och samma ideologi som ledde till miljoner människors död i nazityskland finns i dag, 70 år senare, representerad i Sveriges riksdag.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

För tre år sedan tog jag de här fotona. Då befann jag mig i Auschwitz-Birkenau. Det största av de nazityska koncentrationslägren. Omkring en miljon människor har blivit mördade på den plats jag nästan 70 år senare tog fotografierna. En miljon namn. En miljon syskon. Föräldrar. Barn. Vänner. Släktingar.

Den 27 januari var förintelsens minnesdag. Jag minns besöket vid koncentrationslägret. Jag minns de tusentals glasögon som låg samlade i en hög. På vems näsa har de suttit? För varje par glasögon finns det en historia om en människa. En historia som med största sannolikhet slutat i en gaskammare i Auschwitz-Birkenau.

Jag grät dagen jag tog fotona och jag gråter nu när jag tänker tillbaka. I dag finns personer som förnekar förintelsen. I dag firar människor Adolf Hitlers födelsedag och senast i dag möttes jag av propaganda för en nazistisk organisation. Men det som skrämmer mig mest är att ett nationalistiskt parti sitter i riksdagen och det stöd de tycks ha bland oss medborgare.

Det skrämmer mig hur vi pratar om personer som flyr krigets fasor. Att vi låter människor drunkna i medelhavet när vi kan göra så mycket mer än vi i dag gör för att dessa barn, syskon, föräldrar, vänner och släktingar ska kunna fortsätta leva sin historia.

Det skrämmer mig att somliga människor anses ha rätt att leva medan andra nekas rätten. Jag blir rädd därför att hudfärg, religion och var en är född tycks avgöra.

Alan Kurdis berättelse slutade på en strand. Ett foto berättade det för oss. Jag önskar fotona från Auschwitz-Birkenau aldrig behövt tas. Jag önskar att glasögonen hade fått sitta kvar på nästippen och att varje människas historia hade fått en fortsättning.

Alla de historier som tog slut under förintelsen och de som tar slut i dag därför att det saknas legala vägar in i Europa. Inga fler historier ska behöva avslutas innan de är färdigberättade. Det ligger i dina och mina händer att se till det.

27 januari var förintelsens minnesdag och samma ideologi som ledde till miljoner människors död i nazityskland finns i dag, 70 år senare, representerad i Sveriges riksdag. I vår vardag tar den sig uttryck genom fördomar, hat och rasism. Genom att vi gör skillnad på ”vi” och ”dom”. Hur blev det såhär? Och ännu viktigare- vad gör vi åt den? Nationalismen.

Allas blod är lika rött. Det vet vi. Och vi ska inte behöva se det spillas för att minnas det. Vi måste sluta prata om nationalismens ”dom”. Det är tid för ett vi nu. Jag väljer att kämpa för sammanhållning genom Tillsammansskapet. Vad väljer du?

Therese Hult