Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Folk tittade medvetet bort från mig – för att jag var tjock

- 04/02/2016, 15:28 -

Privat

Cathrine Jonsson: Det spelar ingen roll om vi är tjocka och nöjda med det, eller om vi är tjocka och vill gå ner i vikt, eller om vi är tjocka och vill gå upp i vikt, så förtjänar vi ändå samma respekt. Vårt värde som människa kan inte mätas i kilon.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När jag sa att jag inte visste hur mycket av mig själv jag ville lämna ut på bloggen så var det här ämnet någonting jag hade enorma svårigheter att bestämma mig om. Att vara tjock – ännu ett tungt ämne som jag känner mig osäker inför att prata om. Att prata om depressioner och ångest och sexualitet känns på något sätt lättare – kanske för att det är sådant som sker på insidan, sådant som inte alla redan visste. Men att jag vuxit upp tjock, det vet ju alla. Det har alla sett, för det är på utsidan.

Men hur jag har känt på grund utav det, det vet inte många. Det är inte lätt att växa upp som tjockis. Man blir den roliga, per automatik nästan, för man är ju "den tjocka vännen" till alla andra, man har ingenting annat att erbjuda än ett skämt här och där. Så kändes det i alla fall för mig – naturligtvis är det olika från person till person men för mig var humorn något av en säkerhetsfilt; om jag inte varit rolig, hade jag ens blivit sedd?

Troligen inte, då jag har fått höra i efterhand att det var vissa personer som inte vågade eller ville titta på mig när jag var som störst för att de inte ville verka som att de stirrade på mig på grund utav min storlek och för att jag såg läskig ut. Folk undvek alltså att ens se på mig, att ens ge mig två sekunder av deras uppmärksamhet – de tittade medvetet bort från mig, för att jag var tjock.

Det var som att jag var mindre värd på grund av min vikt, att jag var någonting att låtsas som att man inte såg. Det är inte vikten som är problemet. Det är inte hullet på armar eller fett på ben som måste bort – det är den giftiga synen på övervikt som måste ändras, inte någons kropp.

Jag märker en sån stor skillnad nu jämfört med då.

Nu är jag normalviktig. Jag väger vad jag "ska" för min längd, till och med mindre än vad min målvikt var. Folk är snällare, främlingar hejar på stan, tjejer pratar med mig i kön på affären, killar håller upp dörrar, läkare tar mig på allvar. Jag tycker att det är otäckt, för jag är inte van det. Jag är van att bli tillintetgjord, att vara osynlig, att vara någon man inte vill titta på. Jag är van att bli skrattad åt, att bli skämtad om – det var det jag växte upp med.

Jag är van att bli kallad "helan" i helan och halvan. Jag är van att bli reducerad till "den roliga". Jag är van pikar om att jag behöver banta, att jag behöver träna, att jag behöver göra si och så.

Jag är inte van att bli kallad fin, eller söt, eller snygg. Jag är inte van att folk ler när de passerar mig, eller stannar mig för att prata när jag är ute med hunden.

Jag är inte van att bli behandlad som en vanlig människa, utan mer som ett skämt. Förstår ni hur sjukt det är, att inse att man hela livet blivit sedd som någonting mindre värt, på grund utav sin storlek? Och att man har accepterat det, för man trott att det var normalt? Det är inte normalt, och det har tagit mig allt för länge att inse det.

Jag önskar jag insett det när jag var yngre, när jag vägde mer – jag önskar att jag stått emot alla kommentarer, att jag struntat i att skämta på min egen bekostnad bara för att bli accepterad. Jag önskar att jag inte skämts, att jag inte hatat min kropp, att jag hade försökt att acceptera mig själv.

Jag önskar att jag inte tyckt att det var mitt fel att folk tryckte ner mig.

För det var inte mitt fel. Det var inte mig det var fel på. Det var inte min kropp det var fel på. Det var människosynen hos de personerna som slängde glåpord åt mitt håll som det var fel på. Det var varje skämt från en mobbare, varje bortvänd blick, varje pik och varje skratt som var felet.

Det är aldrig den överviktiga som är problemet, det är tjock-hatet i samhället. Man pratar om hälsa och ohälsa – men ohälsa har ingen vikt. Jag känner många som är i toppform och väger mer än vad de "ska", jag känner många smala personer som inte alls är hälsosamma, som äter "dåligt", som tränar "fel", som är allmänt osunda. Det är närmast omöjligt att se på utsidan om en person har hälsan med eller emot sig – det är mer som spelar in än bara vikten.

Det enda som man verkligen kan säga är osunt, är vikthetsen i samhället. Människor kommer i alla möjliga olika storlekar, stora och tjocka, små och smala, små och tjocka och stora och smala – men vad vi alla har gemensamt är att under huden, under fettet, så är vi just det – människor. Vi förtjänar alla att behandlas därefter.

Det spelar ingen roll om vi är tjocka och nöjda med det, eller om vi är tjocka och vill gå ner i vikt, eller om vi är tjocka och vill gå upp i vikt, så förtjänar vi ändå samma respekt. Vårt värde som människa kan inte mätas i kilon.

Jag länkar till det ett Instagram-konto där ni kan läsa mer om hur förtrycket mot tjocka personer (kvinnor, i det här fallet) kan se ut: @fetkvinna.

Verkligen värt att kolla in – det är chockerande hur illa människor behandlas på grund utav tjock-hatet, overkligt nästan – men jag vet ju att det är verkligt, för jag har själv upplevt det. Det är verkligen så här det går till. Skrämmande, inte sant?

Cathrine Jonsson,
Bloggare