Jag heter Michaela och är stolt över att vara svensk

Under mina snart fem år som utlandssvensk har jag sällan missat ett tillfälle att skryta om landet jag kallar mitt hemland. Jag har diskuterat välfärd med Uber-chaufförer i Austin, pratat utbildningssystem i Hong Kong, haft långrandiga konversationer om föräldraledighet med vänner i Venezuela.

Många gånger har människor inte kunnat tro sina öron vilka förmåner vi hemma i Sverige tar för givet, och jag har kunnat bära huvudet lite högre. I mitt land, säger jag stolt, bryr vi oss om det som spelar roll. Vi investerar i människors utveckling och välmående, för vi vet att det kommer att göra vårt land bättre och vår utveckling mer stabil i det långa loppet.

På sistone har jag dock iakttagit utvecklingen på hemmaplan och inte riktigt vetat vad jag ska tro. Så händer det något som det som hände i helgen som gör att allt ställs på en kant.

Något som får mig att seriöst reflektera över alla de konversationer jag haft. Så kallade ”asylkritiker” tar till gator för att ”protestera” i en handling så fylld av ironi, att ”skydda svenska kvinnor”, att jag endast önskar att den hade överträffats av medias val av ordalag när de rapporterar om händelsen (men som tragisk nog inte har ett uns av ironi).

Det är med tungt hjärta jag tar in både det som hänt och den fars som rapporteringen har varit.

Det är sådana saker som får mig, mot min vilja, skämmas över att vara svensk. Inte för att vedervärdiga överfall som det här, på människor och på Sveriges värdegrund, och "ideologier" inte existerar i resten av världen, utanför att jag i mitt naiva hjärta önskar att vi i utvecklade Sverige borde vara befriade från sådant intelligensbefriat beteende.

I Sverige där alla har rätt till en utbildning och en trygg uppväxt. I Sverige som årligen placerar topp-tio på Legatum prosperity index. Det är vi självklart inte, men om vi är så bra som vi ser ut på papper har vi inte många ursäkter.

Det finns dock en liten glimta ljus i mörkret. Trots den skam jag känner när jag är tvungen att förklara vad som har hänt för nyfikna och skärrade vänner runt om i världen påminns jag, om inte dagligen i alla fall med korta mellanrum, av komiker, kolumnister och vänner, också om varför jag är så stolt över att vara svensk.

I vackra och mer vältaliga ordalag än vad jag någonsin kommer kunna hoppas på att åstadkomma, berättar de, reflekterar de, skänker hopp, och det gör mitt hjärta lite lättare, och lite av stoltheten kommer tillbaka.

Det finns de som har uttryckt rädsla över att de skulle vara tabu att säga att man är stolt över att vara svensk. Kommentarer som ”Nu får man inte ens vara stolt över att vara svensk längre” i en eller annan form utvecklas frekvent inom vissa kretsar på internet. Det här är till dem:

Jag heter Michaela och är stolt över att vara svensk. Jag är stolt för att det finns de, som trots dessa svåra tider, vågar hjälpa och stå upp för de som behöver vår hjälp. För de som vågar säga vad de tycker även om det riskerar hot och verbala påhopp. För de som försöker förlåta och prata utan att döma för att de förstår att vidare polarisering bara kommer att skada vårt fantastiska land mer.

Jag är stolt över mitt land för dess värdegrund och acceptans. Jag är stolt över mitt land för att det bryr sig om människor. Jag är stolt över mitt land och den delen av befolkningen som har styrkan och förmågan att enas med sina meningsmotståndare under svåra tider.

Jag vet inte varför du är stolt över att vara svensk men om din stolthet inte är på någon annans bekostnad, då är det helt okej att vara stolt över att vara svensk.

Michaela Lindroth