Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Han tryckte ner mig så mycket att jag blev okej med hans otrohet

Bettina Buchanan Runnerström berättar om sina upplevelser av otrohet.
1 av 4

Bettina Buchanan Runnerström berättar om sina upplevelser av otrohet.

Privat/TT

"Och det finns inte en atom i min kropp som känner ett behov eller ens en längtan efter att träffa honom".
2 av 4

"Och det finns inte en atom i min kropp som känner ett behov eller ens en längtan efter att träffa honom".

TT NYHETSBYRÅN

Bettina Buchanan Runnerström.
3 av 4

Bettina Buchanan Runnerström.

Privat

Bettina Buchanan Runnerström.
4 av 4

Bettina Buchanan Runnerström.

Privat

Debatt | 11/02/2016 13:47

Debattören: Jag kände inte igen mig själv. Från att alltid ha varit den självständiga tjejen som aldrig skulle låta någon sätta sig på mig, till att ha förlorat min självrespekt helt.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Är det inte konstigt det där: Hur ens ex fortfarande hör av sig till en med jämna mellanrum tre år efter att man gjort slut? Men hur han inte ens kunde säga förlåt när man stod där för tre år sedan med hjärtat i tusen bitar efter att han varit otrogen mot en.

Vi slänger oss tillbaka i tiden några år. Tillbaka till tiden innan jag blev Sveriges första, största och enligt eget tycke, bästa fuckgirl. Tillbaka till tiden då jag var dödskär och i mitt första förhållande. Jag hade gått över lik för hans skull. Jag skulle cyklat på en enhjuling till hans stad 18 mil ifrån min egen stad för att komma till honom om han hade bett mig.

Jag kände inte igen mig själv. Från att alltid ha varit den självständiga tjejen som aldrig skulle låta någon sätta sig på mig, till att ha förlorat min självrespekt helt. Men så är det när man är kär intalade jag mig. Det handlade ju inte om förlorad självrespekt, det handlade om att jag hade insett att någon annan var viktigare än mig själv.

Det var bara det, att han hade också insett att andra saker var viktigare än mig. Till exempel att fylla sitt bekräftelsebehov. Att inte behöva sova ensam när jag var i min stad. Att vara omtyckt av det kvinnliga könet. Det kvinnliga könet. Andra brudars pussys var viktigare än mig. Och där satt jag blåögd på andra sidan telefonen och berättade hur mycket jag saknade honom.

Fast egentligen var jag inte blåögd. Jag förstod precis vad som hände men han hade brutit ner mig så mycket att jag låtsades tro honom när han sa att han inte varit otrogen. För jag visste att han skulle bli sur på mig annars, som anklagade honom för något så dumt. Och att han skulle vara sur på mig var det värsta som kunde hända.

Till och med när han tillslut, efter att vi varit tillsammans i ett år, erkände att han hade varit otrogen mot mig ville jag förlåta honom. Men då sa han tillslut att han helt enkelt inte ville vara med mig. Den förnedringen.

Sedan dess har jag kunnat stänga av mina känslor. Sedan dess har jag knappt gråtit en skvätt. Sedan dess har alla avslut med killar varit piece of cake. Sedan dess har jag alltid vetat att jag kommer att överleva alla heartbreak.

Framförallt så har jag sedan dess blivit mig själv igen. Mitt vanliga, säkra jag, där jag är den viktigaste personen i mitt eget liv.

Så nu när han hör av sig till mig varannan månad skrattar jag för mig själv och inser att jag var den som vann tillslut. Det är han som hör av sig till mig. Och det finns inte en atom i min kropp som känner ett behov eller ens en längtan efter att träffa honom.

Bettina Buchanan Runnerström

Håller du med?