Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Jag var i Grekland och hjälpte flyktingar – så här var det

- 16/02/2016, 12:10
1 av 3

Privat/Privat

2 av 3

Privat

3 av 3

Privat

Debattören: Och vem är vi att hindra dem? Vem är vi att begära tacksamhet? Vem är vi att ställa krav? Detta är människor som lämnat allt, som förlorat någon de håller kär, som riskerat livet.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Överallt ser man dem: smygrasisterna. En delning där och en till. Samtliga handlar om negativa saker kring invandringen som skett i Sverige och utomlands. Mina såkallade vänner på sociala media, delar och delar. Jag delar också, fast jag fokuserar på de bra artiklarna och inläggen.

Jag är för att hjälpa, jag kan inte blunda, i min värld finns det inget vi och de. I min värld är det bara vi. I min värld är de inte flyktingar, i min värld är de människor. Människor på flykt. Människor som väljer livet framför döden, människor som väljer ett annat liv från vad de haft, människor som offrat allt för att komma hit.

Jag har sett det själv, när vi varit i Grekland för att hjälpa. Det går inte med ord att beskriva den desperation som driver människor att sätta sig själva i dessa livsfarliga båtar mot en osäker framtid.

Jag kan inte ens räkna på mina två händer hur många jag träffat som förlorat någon på vägen över. Jag kan heller inte räkna på mina två händer hur många jag träffat som förlorat någon i kriget innan. Hur många som varit traumatiserade, skottskadade och svårt sjuka. Bland dessa har jag också träffat gravida, gamla, nyfödda och ensamma barn. Ensamma, riktigt små, barn. Yngsta jag träffat var åtta år, och ensam.

Jag tänkte berätta lite om hur det ser ut när de kommer fram till Europa. Jag tar ett exempel från min sista volontärsresa till Kos i Grekland med Team Sweden Volunteers. Den var i början på januari och man kan tycka att man kommit längre än så med tanke på hur länge detta pågått.

194 människor kom på en båt klockan 6 på morgonen inbogserad av kustbevakningen efter att motorn slutat funka och smugglaren hade fått skjuts av en annan båt tillbaka till Turkiet.

Några hade drunknat då de fallit i vattnet efter paniken som uppstod innan kustbevakningen kom. På denna båt var det 86 barn vilket nästan var hälften. Stora barnfamiljer. En av familjerna hade sju barn, några hade fem. Jag pausar lite där, bara att tänka på det ger mig en klump i magen, hålla reda på sju barn på en livsfarlig båt.

Jag tänker på alla tankar dessa stackars föräldrar måste ha tänkt. Vem skulle de rädda om båten började sjunka? Som tur var blev det inte nån av deras barn som drunknade denna gången. Tur för dem.

Hursomhelst, när de kom in klockan sex på morgonen så vart det rätt rörigt i mottagandet vid hamnen. Registreringen som är öppen mellan klockan 00-05 var stängd så det vi gjorde var att ge alla filtar, vatten, kex och tröstade tröstade och tröstade.

De kördes sedan till ett närliggande enklare hotell där de fick ett rum per familj. De flesta kom till ro runt tiotiden på förmiddagen och sen sov nog de flesta av utmattning. Det blåste upp till storm på Kos och regnet öste ner.

Registreringen skulle öppna klockan tolv på natten och det var väldigt viktigt att de tog sig dit trots att de var trötta och trots vädret. Vi volontärer började fundera på hur vi skulle få dem de två till tre kilometerna i ösregn utan att de blev alldeles genomblöta och kalla.

Sopsäckar och alla duschdraperier köptes upp i en lokal supermarket och sen var det dags att försöka organisera. En UNHCR-buss och vi med vår minibuss ställde upp på att köra ner dem till registreringen men väl framme skulle de ändå bli dyngsura.

De fick sopsäckar och duschdraperier att täcka sig så mycket det gick och tacksamheten de visade är obeskrivlig. Registreringen tog flera timmar, vi försökte underhålla barnen lite, vi delade ut lite ficklampor, godis och vi pratade och sjöng. Alla var helt slut men ändå gav de leenden, pratade och var tacksamma.

Håll fast vid det ordet till senare. Tacksamma. Det verkar vara ett av de orden som mest florerar på Facebook och andra sociala medier. "att de inte bara kan vara tacksamma!"

Klockan 5 på morgonen var de flesta registrerade på FRONTEX, det är en av två registreringar som måste göras innan de lämnar ön. Vid sex eller sju kom de i säng igen.
När de gjort första registreringen så får de ett nummer. Det numret avgör när nästa registrering ska ske. Eftersom det varit storm till och från på Kos i några dagar så var det relativt lugnt på ön vilket innebar att alla deras nummer fanns med på nästa registrerings lista – hos polisen.

Klockan nio på morgonen var det dags, många hade precis somnat innan det var dags att gå upp igen. Det duggade lite men det var inte storm längre i alla fall. Puh!
Alla tog sig ner till polisstationen, familjen med sju barn fick skjuts av oss, några av barnen var traumatiserade med tomma blickar, föräldrarna likaså.

Vi kände oss oroliga. Ena flickan på fem år fick nån form av ångestattack och bara skrek rätt ut, klamrade sig fast på sin mamma som just då inte hade den kraften för att trösta henne. Vi kände oss hemska som uppmanade denna familjen att registrera sig, de borde bara fått vila idag. Likaså alla andra. Ändå gick alla lugnt ner till polisstationen.

Väl där så kändes det som att man var med i nån gammal film från andra världskriget. Alla blev inskickade bakom ett rangligt stängsel, skulle stå på led och då det inte fanns plats till alla där bakom så var det omöjligt att få till ett led.

Poliserna skrek, puttade på dem, hotade dem och vägrade att registrera någon förrän de stod i ett led. Vi volontärer försökte hjälpa till, fick dem i ett hyfsat led och sen när polisen ropade ut att några skulle komma och språkbristerna skapade missförstånd och för många kom så fick de inte registrera sig utan skulle minsann ställa sig i led igen. Längst bak. De skulle lära sig att lyssna!

De behandlades som djur och allteftersom timmarna gick och deras ben inte bar längre och de började sätta sig på marken fick de skäll för det också. Ställ er upp! På led! "One line!", skrek poliserna. Några barn grät, kvinnor kände sig svimfärdiga och männen började bli förbannade och uppgivna.

Vi åkte och köpte croissanter, vatten, kinderägg, godis och bananer. Delade ut. Efter att inte ha ätit på vem vet hur länge så blev läget lite desperat och alla ropade "please!", och räckte fram sina händer. Klockan var nu runt 14 och ännu hade ingen fått registrera sig. De hade ju inte uppfört sig enligt poliserna.

Vi började sjunga och leka lite med barnen, trots olika språk så blev imse vimse spindel populär. Vi delade ut några bärselar så att några föräldrar skulle få vila sina trötta armar.

En man med diabetes började se väldigt blek ut. Jag gick fram och pratade med honom, han behövde äta mer och han behövde insulin. Han var svagare än vad han först såg ut och när han reste sig svimmade han.

Vi ville ta honom till sjukhuset men han vägrade då han i sånt fall skulle missa registreringen. Fort körde vi honom till hotellet, en av oss sprang upp på hans rum, hämtade en insulinspruta vi tidigare fixat via läkare utan gränser. Jag sprang in på ett närliggande café och köpte en smörgås och en kopp the.

Efter nån timme började han piggna till. Vi tog tillbaka honom till registreringen, förklarade för polisen att han var sjuk och verkligen behövde registrera sig så snart som möjligt. Polisen visade ingen nåd. Han skulle vänta som alla andra.

En andra runda med croissanter, bananer och vatten delades ut, klockan började nu närma sig 18 på kvällen. Ungefär en tredje del hade nu fått registrera sig. Det började bli mörkt och kallt. Många barn hade inte fått en torr blöja på hela dagen. Ingen vågade lämna sin plats trots att de ändå inte fick komma in i turordning.

Alla ville uppföra sig. Kanske om de log lite skulle det bli deras tur nästa gång. Föräldrar blev stressade när deras barn grät, skulle det innebära att de hamnade på "stygglistan"? Att de skulle hamna sist i polisernas orimliga kösystem? Allt eftersom kön minskade så körde vi tillbaka de slutkörda människorna med vår bil till hotellet.
Klockan var 21.30 på kvällen, några familjer hade ännu inte fått registrera sig, polisen meddelade att de får komma tillbaka imorgon.

Någon började gråta, någon vägrade gå därifrån, någon blev förbannad. Polisen svarade med att skrika och gapa. Vi volontärer försökte medla. "Är de inte borta inom 10 minuter griper vi dem!", "Innan de går härifrån ska de ha städat upp allt skräp!".

Vi tittade på marken, det låg rätt mycket godispapper på marken, många barn hade släppt pappret där de stod, inga papperskorgar fanns och i den situation de befann sig i är det omöjligt att orka tänka på det också. Att ens fungera som människa. Jag hade inte klarat det i alla fall.

Vi kom överens med poliserna att vi volontärer gärna plockar upp det, bara de låter dem gå, den ena mamman hade haft värkar och deras lilla ettåriga tjej behövde få vila och få en ny blöja. De behövde mat. Tillslut fick de gå. Tillslut gick även den familjen som ville stanna kvar med på att lämna.

Vi städade upp lite snabbt och sen begav vi oss till restaurangen där det delades ut mat. Regnet började komma igen. Överallt gick familjer i ösregn mot restaurangen eller tillbaka till hotellet. Vi plockade upp några och körde dem. Tacksamheten. Det är några kilometer att gå och långt ifrån alla hade kläder som höll deras kroppar varma.

Dagen efter så fick de som inte fått registrera sig göra ett nytt försök och vi koncentrerade oss på att dela ut kläder, blöjor och andra förnödenheter som de skulle behöva på sin långa färd genom Europa. De flesta av dem tog kvällsfärjan till Aten. Tacksamheten när vi delade ut vatten och croissanter i hamnen när de tryckts in som boskap bakom ett stängsel. Vi tröck igenom kinderägg genom stängslet och klättrade upp på stängslet för att få över vatten och croissanter på slutet innan de skulle gå på. Tacksamheten.

Leenden av hopp lämnade oss. Trötta leenden. Föga visste de att det va nu det riktiga helvetet väntade. De hade varit i paradiset med all den hjälp de fick.
Vägen genom Europa är tuff, kall och många gränser har stängts. Många kommer bli slagna, utestängda, sova ute, gå många mil och många kommer bli utan mat i dagar.

Nu tänkte jag skriva lite mer om tacksamheten.
Om de väl når Sverige så ska de enligt många vara så tacksamma. De kommer bara hit och lever på bidrag. De får bara allt serverat.

Jag kan berätta om två familjer jag träffat i Kos som nu kommit hit för några månader sedan. Den ena familjen som består av 5 personer, mamma, pappa, dotter, dotterns man och deras son som nu är två månader.

De bor i en tvåa utanför Sundsvall, en tvåa på 50 kvadrat som de delar med en till familj, en familj med två barn. De sover fem personer på en yta av cirka tolv kvadratmeter. Familjen de delar med sover i det tidigare vardagsrummet och de delar på köket och en toalett. Inget fel på detta alls och det är definitivt bättre än krig.

Ytan de har i sitt rum där inga sängar eller förvaring av kläder står är ungefär 3 kvadratmeter. Den andra familjens barn skriker och skriker när jag hälsar på. De bjöd mig på en fantastisk måltid och vi satt på deras matta i deras rum och åt. Maten dukades upp på golvet och vi satt i en liten oval ring. Aldrig tidigare har jag smakat nåt som lagats med mer kärlek.

Här ska denna familjen förmodligen bo i några år. Sexliv, stolar, gå på toa i fred, och nåt som helst privatliv är ett minne blott. Men de är ändå så tacksamma. De lever, lille bebisen fick födas på ett sjukhus och babysittern jag hade med fick ju plats i spjälsängen! Perfekt!

Den andra familjen bor på ett boende utanför Västerås, i Surahammar. De bor i ett rum som är ungefär 10 kvadratmeter stort. Familjen består av mamma, pappa, dotter 5 år och dotter 1 år.

Rummet de har innehåller två våningssängar, en garderob och en himla massa mögel. Baracken som deras rum finns i ser fallfärdig ut och luktar unket. Drygt 160 personer bor i denna barack och de alla delar på en toalett och en tvättstuga. Det finns också ett tv rum som är ungefär 20 kvadratmeter där de alla kan samsas och titta på tv om de vill. Inget lekrum finns för de många barnen som bor där.

De kan ju vara ute och leka i snön om de vill! Att vissa av dem saknar skor eller varma kläder är ju mindre viktigt. Nu var det dags för middag. Ordet "ONE LINE" skär igenom min benmärg när de utropas till de hundratals människorna som köar för middag.

Denna barack de bor i är ju bara en av många. Papperstallrikar med överkokt bulgur och nån bönblandning liknade spya delas ut. Det blir som en soppa. Min mamma som var med för att hämta maten då familjen inte vågat gå dit på flera dagar på grund av att det blivit slagsmål blir omkullknuffad av en man som blir knuffad av en väktare och hon ramlar och får all mat över sig.

Mamma kommer till mig i panik med mat i hela håret och ansiktet, "så här kan de ju inte ha det!" "Barnen blir ju klämda!, traumatiserade!" Tillslut lyckades hon få två tallrikar med sig. Ingen av barnen ville äta, de små goa kinderna de haft på Kos är som bortblåsta, den lilla vällingmagen och små vecken på minsta tjejens armar är borta. Fyra kilo har hon tappat enligt pappan, jag tror det är mer.

Min mamma och jag försöker leka några lekar för att få i barnen lite mat, tillslut lyckas vi med några tuggor. De tomma blickarna på barnen som tidigare varit fulla av bus skrämmer mig.

Att behöva stå i kö i en timme minst vid varje måltid, bli klämd, aldrig få välja mat själv, behöva dela alla sociala ytor med massa människor, alltid höra en massa barnskrik på nätterna av traumatiserade barn som inte är ens egna, höra vuxna män som gråter och kvinnor som sliter sitt hår i förtvivlan över de barn hon förlorat på vägen. Att aldrig kunna bestämma själv över sin tid, ta sovmorgon – frukost klockan 8, stå i kö en timme, max två skivor mjukt bröd!

Så ska dessa familjer ha det i flera år. De ska minsann vara tacksamma! De får ju allt serverat! De slipper krig!

Jag blev nästan traumatiserad bara av tanken på att behöva anpassa mitt liv på det sättet, att behöva bli behandlad så, att behöva leva på ett ovärdigt sätt. Jag sätter nämligen själv väldigt stort värde över mitt och min familjs liv. Likaså andras. Vad är skillnaden? Jag förstår faktiskt inte det.

Sen har vi många familjer som bor i gympahallar, tält, som inte kommit fram, som sover ute, som aldrig ens tar sig till Europa, som inte ens tar sig till Turkiet, som dör, blir torterade, våldtagna, som tvingas bli soldater. Så visst ska de vara lättade. Men tacksamma? Glada? Nöjda?

Vems fel är det att de är i den situation de är i idag? Deras? Våran? Vems? Det finns delade meningar om det. Jag håller mig till att det är mänsklighetens fel. För vi är alla människor. Men egentligen spelar det ingen roll vems fel det är, situationen kvarstår, krig fortsätter, fattigdom och svält fortsätter, människor fortsätter fly.

Och vem är vi att hindra dem? Vem är vi att begära tacksamhet? Vem är vi att ställa krav? Detta är människor som lämnat allt, som förlorat någon de håller kär, som riskerat livet, utsatt sig själv för de mest hemska saker för att överleva. Tänk på att nästa gång kan det vara du. Kommer du vara tacksam då? 99 procent av dessa människor är trots allt tacksamma, de är glada, de är nöjda trots ovissheten och hur de blir behandlade.

De vill ge tillbaka och kommer göra det, när de kommit ur sin kris, reser de sig och bidrar ännu mer till vårt samhälle. Kanske är det han som bor i det mögliga rummet som behandlar dig eller någon närstående i framtiden? Han är nämligen hjärtkirurg. Kanske är det hans fru som hjälper dig eller nån närstående i framtiden? Hon är nämligen advokat. Vem ska då vara tacksam?

Teresa Fröling

Skulle du kunna tänka dig att åka till Grekland och hjälpa flyktingar?