​Min kropp är bara min och ingen får säga åt mig om jag ska visa upp den eller ej

Jag kysser någon i dimljuset av en mörk kväll. Jag luktar alkohol och den jag kysser smakar gott. Personen omfamnar mina bröst med sina händer och sluddrar fram att dem är snygga. Håret på min hud har rest sig och jag kommer vandra hem på en asfalt full av glitter. Jag kommer somna med pirr i magen och tro att kudden är gjord av siden. Allt kommer kännas helt fantastiskt. Det kommer att kännas helt fantastiskt enda tills att måndagen är där och jag hör i korridoren hur folk pratar om mig.

Tills jag hör hur dem kallar mig för slampa. Det kräver inte ett enda snedsteg. Det kräver inte ett enda misstag. Så länge jag är född som flicka, är mina möjligheter begränsade och synen på mig villig att förändras på ett ögonblick. Det här är för vår upprättelse. Vi som inte valde att födas in i historiens misstag. Vi som bär på kroppar som alltid setts som föremål. Dina händer på min kropp, aldrig okej om jag säger stopp. Ge mig ett försök att förklara och ha inte i åtanke "'man kan ju inte förlora mot en tjej".

Männen på min mammas arbetsplats kommer att tjäna mer pengar trots att min mamma utför samma arbete. Lärarna på min grundskola kommer ta för givet att tjejerna i klassen har lättare för muntliga redovisningar. Min syster kan ligga med samma antal personer som min bror gjorde när han var i tonåren, men min syster kommer dem att kalla för slampa och inte för kung.

Det är helt okej för en kille att fotografera sin nakna kropp och i olika former dela bilden. När en tjej gör samma sak ifrågasätts hennes uppfostran och hon blir varnad. Det är inte hennes bilder där brösten syns som smutsar ner henne, det är dina anklagelser att hon är en slampa för att dem syns - som verkligen smutsar ner henne. För vem är du som tar dig rätten att bestämma vad en människa får göra med sin kropp? Nog är den min och bara min av en anledning.

När jag fyller trettio och söker det perfekta arbetet kommer jag kanske inte få det just för att jag är kvinna. När jag är trettiofem och får det perfekta arbetet kommer jag få höra att jag endast fick det för att jag var kvinna. Vilken arbetsintervju har någon gång frågat: "Är du kvinna?" och inget mer. Får jag ett arbete handlar det om min kapacitet och intelligens. Vad har mitt kön med saken att göra? Och varför kommer omgivningen att rekommendera mig till att knäppa upp två knappar på blusen när jag letar lägenhet? På vilket sätt blir jag en trognare hyresgäst för att hyresvärden ser min urringning? Och varför får jag inte ha urringat utan att bli ifrågasatt varför jag har det? För aldrig ifrågasätter vi en killes klädval, "hörru grabben den framhäver för mycket axlar" eller "o vilken vågad tröja".

Var femte kvinna av alla kvinnor har på något sätt blivit utsatt för ett övergrepp. Kvinnor, som aldrig valde att bli det nedvärderade könet, kommer att bli utsatt för övergrepp. Flickan du ser på väg till skolan varje morgon, hon är ännu bara ett barn, men kanske kommer hon bli offer för en killes handling som egentligen inte va menad att bli något dumt. Kanske kommer flickan som alltid satte sig längst fram på bussen efter varje fotbollsträning bli nedtryckt i gräset med handen i trosorna trots att hon säger nej. Kanske kommer alla flickor som aldrig någonsin förtjänat ett övergrepp att bli utsatt för det i alla fall. Värst av allt. Samhället kommer att ifrågasätta vad hon hade på sig.

När en kvinna blivit misshandlad av sin man säger somliga att hon förmodligen provocerade honom för mycket. Hennes blåmärken blir det synliga beviset att just för att hon är en kvinna, kommer hennes röst aldrig att höras som den borde. Hennes nära-döden-upplevelse blir det skrämmande beviset på att hennes nej aldrig väger så tyngt som det borde. Hennes barn kommer att se på henne som en superhjälte och världens bästa mamma. Kanske kommer hennes döttrar få blåmärken i äktenskapet dem också. Kanske kommer somliga säga att hon provocerade för mycket.

Historien har satt sina spår och drömmen om ett helt jämställt samhälle är just nu precis det - en dröm. Meningen är inte att ni ska tappa hakan för att kvinnor bär byxor och dessutom får rösta, meningen är att ni ska se hur galet det är att det inte alltid sett ut på det viset.

Pojkar kommer att kalla flickor för hora utan att förstå vilken innebörd det har. Pojkar kommer att ta flickor på rumpan trots att hon aldrig gett dem tillåtelse. Pojkar kommer att ignorera hur flickorna skriker nej när dem är på väg att ligga.

Några år tidigare såg pojkarna sin mamma gråta vid köksbordet.
Några år tidigare såg pojkarna hur sin mamma fick äckliga blickar av affärsbiträden.
Några år tidigare såg pojkarna hur förtvivlad mamman var för att hon såg tillbaka på hemska händelser från tonåren.

Några år senare kommer pojkarna att vara
pappor och trösta sina döttrar när dem blivit kallade för horor.
Några år senare kommer pojkarna att vara pappor och aldrig våga tänka tanken att någon sätter sin hand på dotterns rumpa.
Några år senare kommer pojkarna att vara pappor och aldrig någonsin veta att tårarna dottern fäller om natten - beror på det inte accepterade nejet som även flög in i pappans ena öra och ut igenom det andra - när han var ung och dum och bara försökte spela tuff.

Jag säger inte till någon att kvinnor ska ha mer rätt än män.
Jag säger inte till någon att vi avskyr män eller på något sätt tycker att ni ska känna av den diskriminering som vi gör.
Jag säger inte till någon att vi vill ge tillbaka för det vi fått stå ut med.
Jag säger bara att jag aldrig tänker låta nedvärderas för mitt kön. Min kropp är bara min och det är dags för oss kvinnor att få en ärlig chans. Snälla försök bara att förstå.

Josefiné Josefsson, 16 år