Löfven sviker kvinnorna i förorten – så enkelt är det

En av Sveriges stora jämställdhetsfrågor är situationen för kvinnorna i förorten. Det är där den sociala och ekonomiska otryggheten är som störst. I dag ägnas alltför mycket av jämställdhetsdebatten åt symbolpolitik som kvotering i bolagsstyrelser eller könsneutrala toaletter, men de stora kritiska frågorna missas.

Fokus behöver i högre grad riktas mot det som sker i delar av våra förorter och kvinnornas utsatthet i den miljö som diverse våldsverkare skapat där. Det är kvinnorna som får betala priset för regeringens stelbenta arbetsmarknadspolitik och misslyckandet med att stoppa framfarten för kriminella gäng och extremister.

Polisen publicerade nyligen en rapport som pekar ut 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta för allvarlig brottslighet. I Stockholm återfinns bland annat Hallunda, Rinkeby och Tensta på listan över utsatta områden.

Vi som bor i Stockholm är medvetna om problematiken i dessa områden och att utanförskapet också riskerar att öka med integrationsutmaningarna. Kvinnor som har flytt förtryck och extremism i sitt hemland ska inte behöva vara otrygga i Sverige.

Ingen ska behöva möta en självutnämnd religiös moralpolis i en förort till Stockholm. Tyvärr står de rödgröna politikerna i regering och stadshus handfallna inför ojämställdheten i de här kvinnornas vardag.

Regeringen hoppas att problemen ska lösas av att Ylva Johansson får en utökad ministerportfölj med sikte på integrationen, trots att hon inte under några omständigheter får tituleras integrationsminister.

Samtidigt saknar majoriteten i stadshuset fortfarande en seriös politik för fler jobb och bostäder. Stockholms budgetunderskott växer dessutom kraftigt när Karin Wanngård (S) väljer att låna en miljard kronor i månaden till att finanserna bidragspolitiken. Den rödgröna oviljan att ta Stockholms problem på allvar gör att jag är orolig för utvecklingen i vår huvudstad.

Det är inte medelklassväljarna i Vasastan, Södermalm eller Aspudden som drabbas av den rödgröna saktfärdigheten. Det är kvinnorna i förorten som de rödgröna riskerar att döma till livslångt utanförskap och bidragsberoende med sin passiva politik.

Stefan Löfven har rest jorden runt och skrutit om att han leder världens första feministiska regering. Margot Wallström har slagit sig för bröstet om att Sverige nu för en feministisk utrikespolitik. Både Löfven och Wallström väljer dock att stoppa huvudet i sanden för en av Sveriges största jämställdhetsfrågor – kvinnorna i förorten. I stället väljer man att fokusera på jämställdheten för högavlönade kvinnor i bolagsstyrelser eller könsfördelningen inom den svenska diplomatkåren.

Moderaterna tar däremot ojämställdheten i integrationspolitiken på allvar. Vi kräver obligatorisk samhällsorientering för nyanlända. Vi vill återinföra målet om minst 20 000 poliser för att öka tryggheten.

Samtidigt vill vi sänka trösklarna in på arbetsmarknaden genom en förstajobbet-anställning. I dag ser vi hur allt för få arbetsmarknadsinsatser kommer utrikes födda kvinnor till del. Moderaterna föreslår därför att Arbetsförmedlingen ska jobba aktivt med uppsökande verksamhet mot kvinnor och se till att fler kvinnor får ta del av arbetsförberedande insatser. Vi är inte naiva inför problemen med den ojämställda integrationen och vi tar otryggheten i Stockholms förorter på allvar.

I Stockholm ska man vara lika trygg på Rinkeby torg som på Nytorget, kvinnor ska varken jagas av självutnämnda moralpoliser i Tensta eller Nacka och blåljuspersonalen ska kunna arbeta ostört i såväl Husby som Enskede.

Av rädsla för stigmatisering av förorten har politiker ofta sett mellan fingrarna på kriminaliteten och kvinnoförtrycket. Resultatet bli att det är den stora majoriteten av laglydiga människor som bor i dessa områden drabbas när polis och politiker drar sig tillbaka.

Moderaterna tar en av vår tids stora jämställdhetsfrågor på allvar – vi ser kvinnorna i förorten.

Jessica Rosencrantz,
Riksdagsledamot Stockholm, Moderaterna