Tänk om det varit här – tänk om det varit min niomånaders dotter

En explosion sker i Bryssels tunnelbana. Människor kommer ut blodiga, tio vet man har dött. Skräckupplevelsen är svår att föreställa sig. Men jag försöker.

Jag tänker mig själv i tunnelbanan i Stockholm, Slussens blåprydda station. Min niomånaders bebis Evelyn tittar med nyfikna ögon på förbipasserande. Plötsligt. Explosioner. Paniken, blodet forsar av, jag vet inte vad, men jag blöder.

Evelyn skriker, det ser jag men hör inget för det piper i öronen. Hon lever. Tack gode gud! Vad gör jag? Jag flyr. Flyr från den tunnelbanestation vars perrong jag stått tryggt på så många gånger så många år.

Människor och tryggheten bortblåsta, den var ju här alldeles nyss. Vi springer upp till det vi hoppas är säkerhet och trygghet, upp till Götgatan.

Runt om vi världen ser jag att folk tänder ljus för de döda och de drabbade. Hur man förkastar terrorism och IS.

Jag går hem, torkar av mig blodet och tar en varm dusch. Gråter både av lättnad och av skräck över hur nära det var. Lägger Evy som somnar utmattad i sin lilla säng.

Så tänker jag att de överlevande har det i Bryssel. Men så tänker jag på de som inte har ett hem gå till efter en sån här händelse.

Inte en varm dusch att få bort blodet i eller en nytvättad handduk att torka sig i. Inte en soffa att andas ut i och tänka "vad nära det var". Att de inte kan tänka så eftersom hotet är så nära, just nu.

För några dagar sedan stängde EU sina gränser för flyktingar som flyr det som vi fått se en bråkdel av här i Europa.

Det är en bråkdel för mycket, men fortfarande en bråkdel. Främlingsfientliga, eller jag kallar dom hellre männsikofientliga, använder dådet i Bryssel som skäl till att skicka tillbaka flyktingarna.

Inte en gång tänker dom att det är exakt det flyktingarna flyr från. Att dessa rasister inte har alla hästar i stallet är en forumulering som måste kallas underdrift.

Men att Europas politiker är likadana är skrämmande. Merkel tänder ett ljus för de döda med den ena handen, med den andra stänger hon Europas gränser och föser flyktingarna till samma öde som de drabbade i Bryssel.

Jag tänker mig scenariot i tunnelbanan. Att jag springer upp, desperat efter trygghet och rädd för mitt liv. Blodet rinner för pannan och Evelyn gråter i min famn.

Jag kommer upp och ser Merkel stå med handen mot mig i ett klart stopp. Hon tittar på Evelyn utan att röra en min. Hon säger kort och gott "Gå ner i tunnelbanan igen".

Det är det politikerna säger till de flyktingarna som sitter vid EUs gränser just nu: Gå ner i tunnelbanan igen.

Elaine Eksvärd,
Retoriker