Vi har blivit av med vår bostadsminister – nu behövs en ny bostadspolitik

Mehmet Kaplan är inte längre Sveriges bostadsminister. Hans portfölj har slitits itu och delats ut på Per Bolunds och Mikael Dambergs skrivbord.

En bostadsminister som har lyckats med ingenting är borta. Även om det inte var skälet till hans avgång så blir det konsekvensen.

Nu finns det möjlighet för regeringen att lägga fram en ny bostadspolitik, en som faktiskt fungerar. För att klara Boverkets mål om 700 000 nya bostäder till 2025 för att lösa den akuta bostadskrisen behöver en lång rad reformer göras.

CUF kräver friare hyressättning, kraftigt reformerad plan- och bygglag och ett snabbspår till byggarbetare. Annars kommer sosseregeringens främsta arv vara en ungdomsgeneration som får flytta tillbaka till sina föräldrar.

Spotify har hotat med att lämna Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet om det inte blir lättare att få tag på bostäder.

Problemet är inte att bostäderna i Stockholm är för dyra, problemet är att de inte finns. Föräldrar köper lägenheter åt sina barn för att lägga beslag på bostäder när de väl dyker upp.

Den hyresreglering som sossar älskar gör att människor behåller sina hyresrätter i decennier, trots att behovet av bostad egentligen inte finns.

Hyresregleringen menar vänstern minskar segregationen, men i praktiken finns det ingen mer segregerande lagstiftning än den som delar upp människor i de som har och de som inte har något alls.

När en hyresrätt i huvudstaden ligger på motsvarande prisnivå som en hyresrätt i Huskvarna, trots att Stockholm har fler arbeten och högre löner, är något på tok.

Det innebär i praktiken att förortsborna subventionerar innerstadsbornas leverne med sina oproportionetligt höga hyror. Regleringens inlåsningseffekter är förödande för bostadsmarknaden i dess helhet.

Hyresregleringen är dock inte det enda som effektivt motverkar en lösning på bostadskrisen. Miljö– och Folkpartister runtom i Sverige röstar nej så fort en progressiv bostadsskiss läggs fram, och plan- och bygglagen tillsammans med strandskyddet gör att bostäder inte kan byggas i attraktiva områden.

Studenter tvingas tacka nej till studieplatser när de inte får tag på bostäder, samtidigt som studentbostäder nekas bygglov på grund av aningens för högt buller.

Modulhus som temporära lösningar avslås av mark- och miljödomstolen, eftersom de inte är permanenta – vilket ju var syftet!

Med en friare bostadspolitik lösgörs möjligheter för flexiblare system, något som kanske inte är den långsiktiga lösningen men som frigör rum i en akut kris.

Vi kan dock inte komma ifrån det faktum att det måste byggas fler bostäder. Plan- och bygglagen har vi redan nämnt som en stor hämsko, men det största problemet för en ökad byggnation är en akut byggarbetarbrist.

Det finns beräkningar på att vi kommer att behöva uppemot 40 000 byggarbetare årligen för att bygga bort bostadskrisen.

Vi kräver ett snabbspår till byggarbetare för nyanlända in i byggbranschen. Vi har en stor arbetskraftspotential i nya svenskar, en grupp där arbetslösheten stiger och arbetsmöjligheterna är få. Ett snabbspår skulle kunna ge många chans till sitt första arbete, i en sektor som skriker efter arbetskraft.

Varför fungerar inte detta? Facket tycker att det är en dålig idé. När facket effektivt motverkar framtidslösningar krävs det en regering som pekar med hela handen. Löfven försöker ibland, men oftast pekar han åt fel håll.

Sverige saknar i dag en bostadsminister, men vi saknar ingen bostadskris. Stefan Löfven söker i sina led efter en ny person, men en ny person räcker inte. Sverige behöver en ny bostadspolitik.

För att lösa bostadskrisen måste hen liberalisera hyresprissättningen, reformera plan- och bygglagen och etablera ett snabbspår för byggarbetare, tre helt centrala delar för att få företag att stanna kvar i Sverige, eller ungdomar en chans att flytta hemifrån och i förlängningen: få bli vuxna.

Olivia Erixon,
Ledamot, CUF:s förbundsstyrelse

Andreas Eriksson,
Ledamot, CUF:s förbundsstyrelse