Vi trodde solidaritet gällde för alla – vi trodde fel

Miljöpartisters politik baseras på den gröna ideologin som utgår från tre solidariteter: Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med världens människor.

Solidaritet betyder att vi tillsammans tar ansvar för världen och vårt samhälle. Det är just denna del av den gröna ideologin som gör att vi Miljöpartister älskar arbetstagarorganisationer i allmänhet och LO i synnerhet.

Vi tycker att för att skapa ett hållbart samhälle måste klyftorna mellan människor i Sverige vara små. Vårt fokus som miljöpartister ligger på dem som har det sämst, på de som av olika skäl hamnat utanför.

Därför vill vi miljöpartister tro att vi har mycket gemensamt med arbetstagarorganisationerna.

Miljöpartister har därför genom åren känt sig som att man uppvaktat facken. Känslorna har växt fram. Utspel har gjorts tillsammans med Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund om kraftiga löneökningar för att minska segregationen i skolorna.

Känslorna förstärktes av rubriker som ”Lärare vill se rödgrön regering med V” (2014) och ”Kommunals ordförande förespråkar en majoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet” (2014).

Den varma känslan breder ut sig i miljöpartisternas bröst med rubriker som ”Lärarnas Riksförbund välkomnar att Miljöpartiet idag för fram konkreta förslag på åtgärder för att minska lärarnas arbetsbörda” (2013).

Rubrikerna ”Vårdförbundet välkomnar Miljöpartiets nya vårdpolitik” (2012) och ”Vårdförbundet och Miljöpartiet kräver satsningar på elevhälsa” (2013) har invaggat miljöpartisterna i den falska tron att kärleken var ömsesidig.

Youtube-klipp benämnda ”Gustav Fridolin får mottaga blommor och ett medskick av Anders Almgren, första vice ordförande Lärarnas Riksförbund”(2011). Blommor?

Förutom utspel på riksnivå och rubriker i media så har miljöpartister genom åren arbetat hårt i de 100 kommuner som vi har något att säga till om.

Uppskattningen från fackförbundens lokala representanter har ofta varit avgörande för att lyckas med arbetet för de svagaste i kommunerna.

Jag kan bara prata för mitt eget agerande i min hemkommun men jag är stolt över våra krav på kollektivavtal i upphandlingspolicyn, stoppade borgerliga försök att privatisera komvux och räddat kvar platsgaranti på gymnasiet för de elever som inte har godkända betyg i grundskolan.

Eftersom elevernas socioekonomiska bakgrund helt avgör deras resultat i skolan är det också viktigt att satsa mer på de elever som har lågutbildade föräldrar och/eller är nyanlända till kommunen.

Därför är jag även stolt över det införda modersmålstillägget på gymnasierna och den kommunala utredning som nu pågår om fördelning av pengarna till skolor baserat på behov.

Jag känner mig alltså ganska stolt och tycker i min enfaldighet att detta – och inget annat – är solidaritet i sin renaste och bästa form.

Alltså helt enastående älskvärd i kollektivavtalsgillande föreningar, som till exempel LO.

Kanske är problemet att vi miljöpartister vurmar för de som flyr från krig och förtryck? Det trodde vi miljöpartister ingick i ordet solidaritet.

Jag hoppas inte att LO-solidariteten stannar vid de som betalar fackavgift.

Om det är därför eller av andra orsaker är höljt i dunkel. Nu är i alla fall LO-basen Thorwaldsson, eller ”Kålle” som han kallas, tydlig i sitt tal på första maj: "LO-medlemmar har aldrig gillat MP".

Vi miljöpartister återtar rollen som den lojala beundraren och i tankarna försmådda älskaren. Vi trodde vi blivit som de andra socialisterna. Vi trodde fel.

Johan Svensk (MP)
Lokalpolitiker i Haninge kommun