Om skolan pratat om psykisk ohälsa hade jag vågat söka hjälp

I dagens samhälle är man svag om man gråter, och som kille kanske lite bögig också. Eller?

Man är ute efter uppmärksamhet om man skär sig, egoistisk om man är självmordsbenägen, och om man har bulimi eller kanske anorexi, är man lat som inte väljer att istället träna, eller löjlig som vägrar äta, eller?

I dagens samhälle väljer 7 av 10 personer, som lider av psykisk ohälsa, att dölja det för sin omgivning. Och de största anledningarna till det är just det här jag berättade.

Folk är rädda för att berätta, just för att det finns människor som ser liknande sätt på saken. Och om man lider av någon sorts psykisk ohälsa och inte berättar det för någon, kan det gå så långt att man överväger att ta sitt liv.

Vi får inte vara rädda för att avslöja vårt mående. Att vara deprimerad ska inte behöva vara osynligt. Samma sak med bulimi, någon fobi, anorexi, eller något annat som vi tycks dölja.

Det är okej att gråta, det är okej att må dåligt. Och bara för att man gråter betyder inte det att man är svag, det är ett tecken på att man är en människa. En människa som var stark för länge.

Och för att folk ska sluta döma och vara rädda för att berätta behöver vi börja prata om detta redan i tidig ålder. Jag tycker att vi måste prata om i skolan att det inte är fel att visa sina egentliga känslor.

Att skolan ska berätta för oss elever hur man hanterar den psykiska ohälsan, och vilka vägar som finns att gå mot välmående igen, för det är för många som inte vet vad dem ska göra.

Och då menar jag inte bara att det ska ske någon föreläsning vartannat år, utan att vi ska ägna flera lektioner till att prata och diskutera ämnet, för det borde verkligen uppmärksammas.

Om vi börjar snackar mer om det här i skolan garanterar jag att vi kommer rädda liv.

Jag har lidit av psykisk ohälsa och mått väldigt dåligt, och jag har varit i den sitsen då man inte alls visste vad man skulle göra, vem jag skulle prata med, eller om jag ens ville eller vågade prata med någon.

Om vi hade börjat pratat om detta i skolan redan i första klass, hade jag inte varit så himla rädd för att söka hjälp, och då hade det garanterat inte gått så långt i min psykiska ohälsa som det gjorde för mig.

Sedan 90-talet har psykisk ohälsa kraftigt ökat, och under de senaste tio åren har andelen av psykiska diagnoser gått upp något enormt kraftigt och kurvan fortsätter peka brant uppåt.

Om vi börjar prata mer om detta i skolan minskar alltså behoven av mediciner och behandlingshem och så vidare. På så sätt kan vi spara pengarna och tiden till annat, men framförallt kommer vi att hjälpa människor och rädda liv.

Det är det viktigaste.

Nathalie Andersson