Nej, feminismen går inte ut på att kalla alla män för svin

Alla tänkbara sätt att formulera syftet och innebörden av feminism har nog vid det här laget redan uttryckts i all skriftlig form.

Det finns förhoppningar om att polletten ska ramla ner, att män ska göra en helomvändning och att vi ska bli ett enat folk med samma mål i sikte. Om vi bara fick till den där ultimata hands-down-artikeln som gör de där vassa poängerna glasklara.

Jag tror inte det går att förklara bättre, jag tror problemet är att vi har fel fokus. När jag är ute och reser liftar jag ofta och i fyra av fem fall är det män som plockar upp. Hjälp tänker kanske en del, hur vågar du? Grejen är att de jag liftar med ställer exakt samma fråga.

Jag får en snabb inblick i många mäns vardag, vad de har för humor, vad de jobbar med, om de har familj. Och under de hundratals gånger jag liftat har jag aldrig varit med om något verkligt farligt.

Jag har i stället blivit erbjuden choklad, sjungit ihop med vissa, diskuterat politik och till och med feminism med andra. Vi har berättat om våra liv och i princip alla ber mig vara försiktig eller till och med uppmanar mig att sluta lifta innan jag kliver ur bilen.

Och det har gett mig en viktig nyckel gällande vad det är som glappar mellan feministerna och de som vill nå jämställdhet men är trötta på de extrema som hatar män. Utpekningen.

De flesta män är bra föräldrar, är trevliga, roliga, hjälpsamma och lever relativt jämställda liv. De flesta män vill väl, är emot våld och är öppna för att lära sig saker. Men i ilskan mot machoidealet blir feminismen snarare en arg vägg som upplevs manshatande.

Även om ilskan är väldigt befogad då nästan alla tjejer och kvinnors har negativa erfarenheter i bagaget är det viktigt att göra skillnaden mellan män som kön och machoidealet som social konstruktion.

De genuina rövhattarna är relativt få om man ser till helheten och vi behöver nå resterande på en frekvens som alla vill ta in. Killar har ofta många grymma egenskaper men kommer alltid vara ointresserade av feminism så länge de är utdömda innan de hunnit öppna munnen.

Tjejer hade inte heller velat lyssna på ett budskap som säger att de är jävligt kassa. Det är en svår balansgång men det enda som kommer funka är att jobba tillsammans. Ge respekt för att få respekt.

För i slutändan är det normerna vi vill förändra. Där våld lärs ut som ett manligt maktmedel, där personligheter tilldelas barn, där offentliga kvinnor hotas, där pappan ses som den sämsta och minst pålitliga föräldern, där sjuåriga flickor vill banta, där våldtäktskulturen växer så det knakar, där det kvinnliga anses sämre, där pojkar inte behöver hjälpa till, där män som blir misshandlade av kvinnor anses svaga, där den manliga platsen tas för given överallt, där kvinnor ofta motarbetar varandra och där kvinnors sexualitet ses annorlunda än mäns.

Tanken med feminism är inte att måla ut varenda man som svin, det är inte rollen som förtryckare vi ska cementera.

Tvärt om, förändringarna kommer ske oerhört långsamt om vi inte jobbar ihop. Medan tjejer börjar ställa krav och ta för sig mer i samhället samt börjar uppmuntra varandra istället för att prata bak ryggen behöver killarna sätta ner foten där endast deras röst har någon effekt, för män lyssnar på män.

Ser vi sen bortom respektives flanker möter vi majoriteten av alla jämställdhetsproblem och de kan vi endast lösa tillsammans.

Jenny Bondesson