Elisabet Höglund: Vi måste sluta skämmas över vår nationaldag

I dag, den 6 juni, är det Sveriges nationaldag. Det satt långt inne innan vi fick en riktig nationaldag. Det var först 1983 som dåvarande Svenska flaggans dag ersattes med Sveriges nationaldag. Men det skulle dröja mer än tjugo år till innan den 6 juni blev en nationell svensk helgdag. Det skedde först 2005.

Varför är just den 6 juni Sveriges nationaldag? Jo, dels kröntes Gustav Vasa till konung av Sverige den 6 juni 1523. Därmed upphörde Kalmarunionen att existera och Sverige blev ett självständigt land. Bara det är ett skäl så gott som något att fira den 6 juni.

Dels undertecknades 1809 års regeringsform den 6 juni. Saltsjöbadsavtalet, den svenska modellens huvudavtal, skrevs också under den 6 juni 1938.

Men ändå har det under hela 1900-talet och hittills på 2000-talet funnits en stark beröringsskräck hos svenska folket i allmänhet och våra politiker i synnerhet, inte bara mot nationaldagen utan mot den svenska flaggan.

När jag växte upp på 50- och 60-talet rådde det en närmast fientlig inställning till både den svenska flaggan, nationalsången och Svenska flaggans dag. Vi skämdes över våra nationalsymboler så till den grad att vi närmast förnekade deras existens.

Jag har ofta funderat på varför. Har det med Sveriges högst suspekta roll under kriget och givmildheten mot Hitler och nazisterna att göra? Var det rentav så att vår dubbelspelande samlingsregering genom att ge efter för Hitler också suddade ut vår egen nationalkänsla och nationalstolthet?

Efteråt skämdes vi så till den grad över de skandalösa eftergifter mot nazisterna som Sverige gjorde under kriget att vi började förneka våra egna nationalsymboler.

Detta har inte minst avspeglat sig i vår relation till Norge och i vårt konstant dåliga samvete gentemot norrmännen, som fick kämpa ensamma mot den nazistiska övermakten medan Sverige lät tyskarnas permittenttåg trafikera det svenska järnvägsnätet. Tåg fyllda av tyska soldater på väg hem till Tyskland på permission men också fyllda av tonvis med krigsmateriel. Samtidigt tuffade malmtågen med järnmalm fram över Sverige på väg till Tyskland för att möjliggöra för nazisterna att tillverka fler kanoner, som bland annat kunde användas att mörda våra norska grannar med.

Kanske är det därför svenskarna mycket hellre firar ”den syttende mai” än den 6 juni. En slags solidaritetshandling med norrmännen i efterhand – när det inte är farligt längre.

Beröringsskräcken med den svenska flaggan och den svenska nationaldagen skapade med tiden ett vakuum, så att rasister, nazister och andra högerextrema grupper kunde lägga embargo på det unikt svenska, den blågula fanan, och göra den till sin symbol.

Nynazisterna tog ifrån svenskarna deras främsta nationella symbol och vi lät det ske! Därför kände många svenskar förvirring och ambivalens när vi 2005 plötsligt fick en nationaldag. Hur skulle vi kunna fira den när nazister, nynazister, nordiska rikspartister och sverigedemokrater redan hade monopoliserat den svenska flaggan och de andra nationalsymbolerna?

Det som gör nationaldagen populär hos svenska folket idag är att det är en helgdag så att man slipper gå till jobbet. I övrigt pågår festligheterna bara i SVT och på Skansen. Politikernas skräck för att manifestera det svenska är ett bestående trauma. De svenskar som hissar sin flagga den 6 juni betraktas här och var fortfarande som suspekta kryptonazister.

Detta är häpnadsväckande, ja så häpnadsväckande att till och med invandrare i Sverige förundras över hur svenskarna hanterar sin nationaldag och sin flagga. I andra länder, som är precis lika demokratiska som vårt, till exempel Frankrike, Storbritannien, USA, Spanien, Portugal, Italien och Grekland firas nationaldagarna med stora fester, med glädje och stolthet över det egna landet, över sin nationaldag, över sin flagga och över den samhörighet och gemenskap som den nationella identifikationen ger – medan vi här i Sverige fortfarande skäms.

Det är en skandal att svenska politiker har låtit nynazister och högerextremister ta över våra nationalsymboler. Ta tillbaka dem. Låt oss fira som alla andra. Fira inte bara den 17 maj utan också den 6 juni. Politikerna ängslas över att invandrare och flyktingar ska känna sig utstötta om vi svenskar firar vår nationaldag.

Det kanske är precis tvärtom: De hundratusentals flyktingar vi har tagit emot i Sverige det senaste året skulle kanske känna sig ännu mer välkomna om också de fick känna sig som svenskar.

Så till sist några ord om nationalsången Du gamla, du fria:

För några år sen föreslog jag i en krönika i Aftonbladet att vi borde skriva om andra versen i ”Du gamla, du fria”, eftersom den är en okritisk och otidsenlig hyllning till den svenska stormaktstiden. Vips anklagade stora delar av svenska folket mig för att vilja skrota nationalsången.

Det vill jag inte alls. Men att fortsätta att hylla svenska kungars och krigares framfart i Europa på 1600-talet, där dessa trampade i blod, red över lik, skändade och våldtog, stal och utarmade städer och byar i jakt på svenskt herravälde i Europa, det tycker jag är direkt obehagligt med tanke på vad vi ser runtomkring oss i världen.

Nej, skriv om och modernisera andra versen i ”Du gamla, du fria”, så att vi får en nationalsång som passar ett modernt, fritt, öppet, demokratiskt och fredligt Sverige.

Elisabet Höglund,
Frilansjournalist, historiker, författare och bloggare