Så här kan våldtäkter också se ut – vi får aldrig glömma det

Du är hemma hos en vän.

Din sista buss hem går snart och du reser dig för att gå men han ber dig att se ett avsnitt till. Du stannar.

Medan du funderar över hur långt det är att gå hem säger han att du inte behöver oroa dig över att gå hem i kylan, du kan ju stanna här. Du är lite tveksam. Vad sänder det här för signaler?

Du bestämmer dig för att det inte är någon fara. Han förstår att du inte menar det så. Däremot insisterar du på att sova på soffan. Det här löste sig ju ganska bra, tänker du, innan du somnar.

En hand stryker ditt hår. Du vaknar. Medan du sov har han lagt sig bredvid dig. Du är inte bekväm med situationen men du bestämmer dig för att inte säga något, du vill ju inte vara dryg.

Dessutom kanske han blir arg och du hamnar på gatan och du vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända då. Hans hand söker sig nedåt och du bävar men säger ingenting. När hans hand är mellan dina lår skriker du:

– SLUTA!

Men ropet lämnar aldrig dina läppar. Din kropp är stilla, paralyserad av rädsla. I ditt huvud kryper du ihop till en boll. Liten, orörlig, trygg. Du är fem år igen, men här finns ingen förälder för att hjälpa dig.

Varje stöt bränner värre än den förra och du ber, ber om ett slut. Du orkar inte längre. Du släpper taget och låter dig föras bort av lugna vågor.

***

Morgonen därpå har han lagat pannkakor. Han ler, för igår var en bra kväll. Ni har något på gång. Du ser med avsky på maten men tvingar i dig några tuggor för att han inte ska bli fundersam. När du rör dig mot dörren frågar han varför du har så bråttom och du hittar på någonting om att promenera din hund, fastän du vet att mamma förmodligen är ute med Wilson just nu.

På bussen brister dammluckorna. Tårar, fastän du vet att du inte borde gråta. Du hade varje chans att säga ifrån. Du skulle ha gjort något. Du ville ju, annars skulle du inte ha låtit det gå så långt. Allt är ditt fel.

Men det är så klart inte ditt fel. 59 procent av alla våldtäkter i Sverige begås av gärningsmän som har en nära eller ytlig relation till offret (Brå, 2005), någon den trodde att den kunde lita på.

Vi måste förstå att tanken på konsekvenserna av ett nej kan vara tillräckligt för att tvinga någon till sex mot dennes vilja och att avsaknaden av ett nej är inte ett ja.

Att praktisera samtycke behövs, inte bara för alla de tillfällen då ett nej är omöjligt, utan för att alla ska kunna känna sig trygga i sina sexuella relationer. Våga fråga dina partners om samtycke.

Ludvig Kratzert