Lördag 8 Maj
Stockholm

Jag blev våldtagen – av en helt vanlig kille

Freja Viker berättar om varför hon är rädd.
1 av 3
Freja Viker berättar om varför hon är rädd. Foto: Privat/TT
"Det är så många män där ute som inte ens förstår att de har begått våldtäkter".
2 av 3
"Det är så många män där ute som inte ens förstår att de har begått våldtäkter". Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Freja Viker.
3 av 3
Freja Viker. Foto: Privat

Debattören: Den 31:a oktober 2014 blev jag våldtagen av en man som aldrig i hela sitt liv skulle kalla sig för en våldtäktsman.

Kommentera (75)
Kopiera länk
Dela
Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Om skirbenten

Freja Viker är 21 år och bor i Stockholm.

Läs hennes blogg: http://www.devote.se/frejaviker.

I går gick jag ut och plockade en bukett blommor, dels för att jag behövde en liten promenad mot mensvärken, dels för att jag är för snål för att köpa blommor den här månaden.

Det var dock inte så lätt som jag trodde att bara gå ner till promenadstråket helt ensam, utan det visade sig vara en av de mest obehagliga promenaderna någonsin.

Redan innan jag gick var jag orolig för att något skulle hända, jag såg framför mig hur ett gäng killar skulle omringa mig med sina cyklar och hoppa på mig. Sen när jag ändå bestämmer mig för att gå dit är ett gäng cykelkillar det första jag ser, och jag får total panik.

Jag går förbi lite snabbt och försöker se självsäker och nästan lite farlig ut, vänder mig om efter ett tag och ser att de tar tag i sina cyklar och kommer efter. Jag börjar springa. Efter ett tag stannar jag och ser att en av killarna cyklar förbi mig snabbt, och att de andra är bakom. Jag ser till att de inte ser mig och sneddar över till en annan gata och gömmer mig bakom ett träd tills de har cyklat förbi. Jag står där ett tag med hjärtat i halsgropen och vågar tillslut gå tillbaka till stigen jag var på.

Det var allt. Det hände ingenting mer efter det. Det kanske var världens snällaste killar som hade varit ute och badat och bara hade bråttom hem, det vet jag inte. Nu så här i efterhand tror jag inte att de var våldtäktsmän som såg sin chans när en ensam tjej stod och plockade blommor, men då var de det.

Jag hatar min paranoia, den förstör mitt liv. Jag kan inte gå någonstans själv utan att hela tiden vara medveten om vem som är bakom, och om den jag inte ser men som kanske är där ändå. Men är det verkligen bara paranoia när det har hänt förut?

Den 31:a oktober 2014 blev jag våldtagen av en man som aldrig i hela sitt liv skulle kalla sig för en våldtäktsman. Han gör nog fortfarande inte det.

Jag var ute en kväll i Västerås med min kompis, och skrev med honom, sen bestämde vi för att ses. Jag följde med honom hem men så fort vi kom dit kände jag att jag inte ville ha sex med honom, men så blev det ju inte.

Jag har alltid varit en person som har svårt för att säga nej, men den här gången gjorde jag faktiskt det, säkert hundra gånger, och ändå hände det. Jag anmälde honom inte, jag sa inte ens till honom vad han hade gjort, för han förstod ju såklart inte.

Han trodde verkligen inte att han hade gjort något fel, och det gör mig så jävla rädd. Har det hänt förut? Har jag gjort så att det har hänt igen efter det i och med att jag inte anmälde? Är det mitt fel om andra kvinnor mår lika dåligt som jag på grund av honom?

Jag känner liksom skuld i att jag inte gjorde något åt det. Det som hände kommer alltid sitta kvar inne i mig, och häromdagen tänkte jag på den där hashtagen "inte alla män", och på män som identifierar sig med den benämningen.

I och med att jag vet vad han gjorde mot mig, och dessutom vet att han ser sig själv som en jättesnäll och förstående kille, har jag svårt att tänka mig att jättemånga män som hatar att bli generaliserade och dragna över en och samma kant är helt oskyldiga.

Det är så många män där ute som inte ens förstår att de har begått våldtäkter! Hur sjukt är inte det egentligen. De tror att överfallsvåldtäkter är de enda som räknas eftersom det mest är sådana man hör om i media då sådana fall anmäls mest, men när man har blivit våldtagen av någon man känner vågar man oftast inte anmäla.

Jag gjorde inte det för att jag var rädd att han skulle hata mig om jag gjorde det, och nu hatar jag mig själv i stället för att jag tänkte så då, det var ju inte klokt. Nu önskar jag att jag kunde ta tillbaka de blodiga trosorna och gå till polisen och säga "Här har ni bevis, sätt dit den där jäveln".

I stället får jag leva med att han lever ett normalt liv, antagligen kallar sig feminist och skriver #inteallamän i sociala medier. Kanske hade det blivit så även om jag hade anmält. Det får jag aldrig veta.

I stället går jag omkring och ser mig över axeln, som alla kvinnor, och lever i konstant rädsla för att det ska hända igen. Det enda jag ville göra var att plocka blommor.

Freja Viker

Håller du med?
Tack för din röst!
Kommentera (75)
Kopiera länk
Dela