Stenkastning är ett dödligt vapen – vi måste bemöta de som kastar därefter

- 21/07/2016, 10:33
Martin Blecher skriver att vi måste göra skinnad på angripare och civila.
1 av 3

Martin Blecher skriver att vi måste göra skinnad på angripare och civila.

Privat / TT

2 av 3

TT

3 av 3

TT

Martin Blecher: "Nu behöver etiken uppdatera sitt förhållningssätt och inkludera ett hot utan klart definierade fronter och mål för att kunna bedöma vad som är ett proportionellt försvar kontra angrepp. "

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

"I skydd av mörkret förberedde du dig. Du samlade stenar, siktade och kastade. Du hade tid på dig, tid att fundera på om det var en bra eller dålig idé. Du bestämde dig och du kastade hårt och rakt mot mig och mina kollegor. Jag såg dig inte då, men stenarna flög mot oss och slog ner i marken runt omkring oss och på bilar som stod parkerade där vi var. Jag vet inte vem du är. Jag bara undrar hur du tänkte.

Stenarna du kastade var menade för oss, men du träffade en kille som bor där. Han skadades och bad oss om hjälp, men vi kunde inte hjälpa för dina stenar fortsatte flyga." Texten är utdrag ur polisen Anders Sunds berättelse som fångades upp av bland annat Göteborgs-Posten.

Under de senaste 20 åren kan man notera hur föreställningen av våld förändrats. Nu behöver etiken uppdatera sitt förhållningssätt och inkludera ett hot utan klart definierade fronter och mål för att kunna bedöma vad som är ett proportionellt försvar kontra angrepp.

En av polisens, och annan räddningspersonal, viktigaste målsättningar blir därför att klargöra den skillnaden genom att tydligt identifiera legitima mål. Därmed behöver även begreppet seger omdefinieras. Vad innebär det att vinna det nya kriget? Polisen bör även ställa sig frågan om styrkor, tränade för krig på öppet slagfält med tydligt identifierade mål, kan anpassa sin stridsteknik och sina vapen till konfrontationer i förorter?

Undertecknad som ofta skriver om det israeliska förhållningssätt, perspektiv och balanserade i eventuella gråzoner när verkligheten inte alltid är så svart eller vit, följer även den idédebatt som pågått i Israel ända sedan 1980-talet.

Det israeliska samhällets etikkod utarbetas med hjälp av civila akademiker. Moshe Halbertal, professor i filosofi och judaistik vid Hebrew University i Jerusalem och Assa Kasher, professor i praktisk filosofi vid Tel Avivs universitet, inleder den israeliska arméns etikkod med ett kategoriskt förbud mot alla civila mål. Även i strid med beväpnade fiender förväntas man göra allt för att undvika skador på icke stridande. Moshe Halbertal understryker att det högst prioriterade målet i det nya kriget bör vara att klargöra skillnaden mellan kombattanter och civila.

Demokratiska länder som tillåter mediabevakning av sin polisiära verksamhet riskerar alltid att få en opinion emot sig, på grund av dokumenterade misstag. I en sådan situation blir en ny fara aktuell. Soldaten, polisen eller räddningspersonal kan börja fundera över vad hans agerande kan få för politiska konsekvenser, förlora sin effektivitet och därmed riskera sitt eget eller sina kollegors liv.

Räddningspersonal hamnar i det oförutsägbara i större utsträckning än någon annan yrkeskategori. Därför är det en skyldighet att ständigt pröva sitt agerande i det inträffade men samtidigt se till att ordergivningen inte ständigt förändras; det skulle göra det omöjligt för räddningspersonalen att agera. Det avgörande beslutet hamnar dock ofta hos den enskilde. Individen måste vara ständigt beredd att anpassa sig till helt ändrade omständigheter. Anser man sig vara i livsfara är han skyldig att använda sitt vapen. En stenkastare i en trång gränd kan innebära direkt livsfara för en soldat då han har begränsade reträttmöjligheter. På ett öppet fält blir samme stenkastare i det närmaste ofarlig. Risken att man inte uppfattar skillnaden i det kritiska ögonblicket är stor.


Den inledande berättelsen av polisen Anders Sunds upplevelser sätter fingret på nya verkligheten i Sverige. Nämligen hur räddningspersonal ska agera i oförutsägbara situationer? Vem är civil och vem bör betraktas som en kombattant?

Från rätts- och politikerväsendets sida behövs:
En tydligare definition av vem som är civil.
En tydligare distinktion måste göras inom vilka situationer man betraktas som civilist och när man betraktas som angripare.

Min förhoppning med detta är följande: Förståelsen, insikten och kunskapen om att stenkastning är ett dödligt vapen kommer att öka och konsekvensen och handlandet blir därefter. Utan att klart definiera vem som är vem går det inte att möta hotbilden med stenkastare.

När civila, men även blåljuspersonal, hotas så bör både hotet, förövarna och kontexten omdefinieras för att bemästra verkligheten i den nya tidens Sverige.

Martin Blecher