Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

När jag var 10 år sa en kille i klassen att jag borde raka benen

- 28/07/2016, 11:19
Amalia Berglöf skriver om sexismen hon fått utstå hela sitt liv.
1 av 3

Amalia Berglöf skriver om sexismen hon fått utstå hela sitt liv.

Privat/Privat

Amalia Berglöf.
2 av 3

Amalia Berglöf.

Privat

Amalia Berglöf.
3 av 3

Amalia Berglöf.

Privat

Debattören: Jag är så innerligt trött på att jag inte kunnat känna min nöjd över min fantastiska, grymma kropp under hela min uppväxt.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Det tar lite emot att skriva det här inlägget. Det blir lätt personligt och nära och jobbigt när man skriver om den, kroppen, den som egentligen är så fantastisk och bra och kan uträtta helt underbara saker. Men det är ju faktiskt inte alltid den känns så bra.

När jag var tio år satt jag med ryggen mot väggen i idrottshallen. Mina ben var uppdragna och jag hade lagt armarna om knäna medan jag observerade killarna i min klass när de kastade hårda skott på varandra med en minihandboll. En av killarna i min klass som jag brukade käfta en del med kommer ut från omklädningsrummet.

Han sa: "Amalia, du borde verkligen raka benen. Det ser ut som en skog. Det är inte fint på tjejer".

Jag hade aldrig någonsin tidigare satt en rakhyvel mot huden för att bli av med de där fjuniga, ljusa hårstråna, men efter den dagen så vågade jag knappt gå utanför dörren utan att ha rakat benen.

Killarna i klassen kommenterade annat också, hos mig och hos de andra tjejerna, kommentarer som jag med tiden skulle lära mig inte var "pojkstreck" utan helt vanliga, och accepterade i samhället. Kommentarerna om håret under armarna. Eller kommentarerna om brösten. Om celluliter. Om färgen på huden.

Tyvärr kommer vi behöva möta det många år framöver, eftersom att nedsättande kommentarer om kvinnokroppen är så pass normaliserade. Det är vardag. Underligt det där, att behovet att kommentera kvinnors kroppar är lika vanligt förekommande som behovet av att lägga upp matbilder på Instagram.

Att gå utan bh, eller med orakade ben eller armhålor har i dag blivit en mental kamp för mig. Det går. Men det är knepigt. Det är helt sinnessjukt att jag rakar mina ben och sätter på mig en bh för att slippa trakasserier. För att jag ska kunna känna mig vacker. Det tar mig flera dagar att övertyga mig om att lägga upp en bild på sociala medier som är det allra minsta avklädd. Hur sjukt är inte det egentligen, att jag ska behöva känna så?

Rädslan för att det är permanent. Över att så många kan se. Över att kommentarerna kommer rassla till i en inbox, över att känna sig bevakad, över att andra kommer döma. Så när jag väl lägger upp en bild, känns det som ett aggressivt fuck you till alla kommentarer jag någonsin fått.

Jag har ett undertryckt behov av att lägga upp bilder som jag uppmanats att aldrig ta. Det känns som att jag gör revolution med bara en bild. Revolution mot de fängslande normer som straffat mig om och om igen. Så det här är min, för mig betydelsefulla, revolt:


Jag är så innerligt trött på att det är helt okej för en kille att lägga ut en bild på sin nakna bröstkorg, när min bild med 100 procent sannolikhet hade plockats ner av Instagram. Jag är så innerligt trött på att jag rekommenderas att inte lägga upp "lättklädda" bilder för att de kan användas på porrhemsidor, eller leda till trakasserier från av mig kända och okända män.

Jag är så innerligt trött på att jag inte kunnat känna min nöjd över min fantastiska, grymma kropp under hela min uppväxt. Jag är så innerligt trött på att det här klassas som en "oviktig fråga" av tyckare på sociala medier, för det är en viktig fråga. Att kvinnor ska få känna sig trygga i sina kroppar är en nödvändighet.

Men fram tills det att vi kvinnor kan slippa ha ångest över håriga kroppar och obekväma bh:ar så finns det många unga kvinnor som växer upp med ett stort självhat inför att bara finnas i sin kropp. Hade jag kunnat säga någonting till 10-åriga jag hade jag sagt detta (och detta är precislika riktat till mitt 19-, 30- och 90-åriga jag):

Lägg ned rakhyveln. Ta fram den om du verkligen vill, om du har ett behov av att dra dina händer längs ett par silkesmjuka ben. Eller den dagen du vill vinna ett simlopp och vill bli så friktionsfri som möjligt. Lägg tillbaka bh:n. Ta fram den om du känner dig bekväm med den, men låt kroppen bestämma.

Lyssna inte på reklamerna, tidningsartiklarna och kändisarna som säger att det är okvinnligt att vara hårig och bh-lös. Lyssna inte på killarna, när du är 19 år kommer du ha sprungit om dem alla. Ta hand om dig själv. Posta hur många selfies du vill. Din kropp är ett tempel, och din kropp är bara din. Bara, bara din.

För varje dag du vågar stå emot och gör det som känns bäst för dig, så tar vi steg mot ett samhälle där du aldrig kommer behöva bry dig om sånt här någonsin mer.