Kompetent och framgångsrik – men för Aftonbladet bara "en kvinna"

Tre, två, ett tagning! ”Välkommen till SVT:s direktsändning. Vi står här med sprintern Usain Bolt som precis har vunnit sitt sjuttonde OS-guld och sprängt ljudvallen. Usain, kan du inte berätta lite om vad du har på dig?”

Och så tillbaka till studion. ”Guld-Henke” har vunnit någon tung bragdtitel i golf. Men ser inte medaljen lite stor ut mot hans späda axlar? Och så glädjescener från England där Manchester United precis har plockat hem Champions Leauge-pokalen efter en riktig rysare. ”Här på bild ser ni Helena Segers man hålla i pokalen”.

Det bryter för nyheter och blixtinsatt presskonferens från Rosenbad. Statsminister Stefan Löfven harklar sig och tar sig dramatiskt för pannan. Han beklagar den fjorton meter höga taggtrådsmur som måste byggas längs med Sveriges gräns. Men för att vi ska kunna andas här måste de flåsande migranterna på andra sidan helt enkelt hållas borta. Om det så betyder att vi måste spränga Öresundsbron i bitar, säger han.

Tystnad.

Ser inte Stefan lite pösig ut i dag? frågar en reporter en annan. Eller är det bara ljuset, kanske. Och vad har gjort med håret? twittrar en annan. Det är ju alldeles tufsigt. En journalist ser det som sin omedelbara samhällsplikt att skriva en lång söndagskrönika om hårborstar och mineralpuder. Ja Stefan, hur ska vi annars kunna ta dina ord på allvar?

Låter det fånigt? Jo, det gör gärna det när man vänder på begreppen. För allt medan män i ledande positioner heter sitt efternamn och intervjuas om sina prestationer, så behandlas kvinnor fortfarande, en bit in på 2000-talet, allt för ofta som undantag i snygga tights. Manliga atleter är hårda, tuffa och fokuserade – kvinnor är ”Guld-Sara” eller bragdtjejer i fotbollströjor.

Senast i går presenterade Aftonbladet spekulationerna kring partisekreterare Carin Jämtins (S) efterträdare, med rubriken: ”Jämtins efterträdare – en kvinna”. Det hade varit en schyst rubriksättning om det funnits ett nyhetsvärde i beskrivningen. Om det varit ”Calvin Kleins nya kalsongmodell – en kvinna”, eller kanske ”Jämtins efterträdare – en häst”.

I stället synliggör rubriksättningen ett problem som är betydligt större än en stressad och klicksökande sommarvikaries tabbe. Det synliggör en struktur, för hur vi i media behandlar, beskriver och bedömer män och kvinnor olika.

Håll i er nu. Men denna ”kvinna”, som kan ta över en av landets högsta politiska befattningar, har ett namn. Hon heter Lena Baastad och för örebroare är hon känd som kommunens högsta politiska ledare. När jag träffade henne för en intervju i höstas frågade jag henne vilka frågor hon var tröttast på att få, efter fem år som kommunstyrelsens ordförande. Hennes svar? ”De om mina kläder”.

Evelyn Schreiber