Jag är inte en dålig mamma för att att jag har mitt barn på förskola

Nyligen beslutade Stockholms stad att föräldralediga skulle få ha sina barn heltid på förskolan under tiden som någon av föräldrarna tar ut föräldraledighet med det yngre syskonet.

Genast kom en rad reaktioner från diverse experter och självuttalade experter på ämnet om hur detta skulle utnyttjas och de stackars barnen som skulle få vara tillbringa hela dagarna på förskolan. Och fy skäms på oss som ens kan tänka tanken att lämna våra barn före tre års ålder på förskolan.

Anknytningsprocesser och expertutlåtanden till ära, men...

Nej, nej, nej! Tack snälla Stockholms stad för att ni äntligen låter föräldrarna själva bestämma över sin tid och låta familjerna styra efter sina förutsättningar och behov.

Att vara hemma med ett litet barn är inte på något sätt något som tar slut efter att 6 timmar på förskolan har gått och det större barnet kommer hem, tack snälla om det kan få finnas lite flexibilitet i timmarna och låta varje familj få styra efter sin tid sina behov.

Jag tror att fler än jag själv har haft barn som inte sover på nätterna, som vaknar var tredje timme, som vaknar varje morgon klockan 04 och tiden tills förskolan börjar och jag får lämna det större barnet och stunden då jag som förälder äntligen får sova en timme och dricka en kopp kaffe (läs tills jag får ont i magen) känns evinnerligt långt borta.

By no means är jag för att barn ska gå mer på förskolan än vad som behövs och jag är säker på att 90 procent av oss föräldrar gör allt vad man kan för att få timmarna på dygnet att gå ihop samtidigt som man gör allt för att få så mycket tid som möjligt med sina barn och sin familj.

Det är inte så att jag inte längtar ihjäl mig efter båda mina barn som nu går på förskolan, men jag tror att om vi låter familjen få styra efter sitt behov och hur deras vardag ser ut så mår både barn och föräldrar bättre.

Vi lever i en tid där jobb och familj går ihop mer och mer, där frihet under ansvar är mer närvarande, där 8-17 inte längre kommer att vara normen för en normal arbetstid.

Men jag vet också att jag inte är den enda som behövde gå tillbaka till jobbet bra mycket tidigare än vad jag hade önskat. Som jobbat sena kvällar hemifrån, samtidigt som min sambo var föräldraledig försökte underhålla både det större och mindre syskonet och laga middag under tiden” mamma bara skulle ha ett möte till.

När jag var hemma med båda barnen skuldbelagde mig själv för att inte räcka till som förälder, jag mådde dåligt som det räckte de gånger jag önskade att mitt större barn kunde få gå lite längre på förskolan dom dagar jag var så trött att jag somnade i soffan med den lilla på bröstet och han sprang omkring pockandes efter min uppmärksamhet.

Där den största lyckan för mitt barn inte var de dagarna han blev hämtad tidigare från förskolan utan de gånger jag kunde säga med kraft och glädje i rösten att ”nu går vi till parken och leker” och när jag kunde få vara hundra procent närvarande och ha lite ork och energi över.

Snälla sluta skuldbelägga 90 procent av alla föräldrar som redan går i kvav och adressera de resterande 10 procent på bättre sätt och lägg tid och kraft där det räknas.

Vi är inte dåliga föräldrar, vi försöker, försöker och försöker. Kan vi istället få fler timmar på dygnet så tas det tacksamt emot! Tack på förhand!

Cassandra Frieberg