Man ska inte kunna göra abort för att den lille inte blev som man tänkt sig

Drömmen och längtan efter barn är en stark kraft inom många av oss. Vi drömmer om hur vårt barn kommer bli. Undrar hur hon är? Hur kommer han se ut? Undrar om han får mitt eller min partners leende, eller kanske farfars? Frågorna ställs i det oändliga. Både innan vi blivit gravida, under graviditeten och efter barnets födelse.

Alla föräldrar önskar sig perfekta barn. Såklart är vi medvetna om att vårt barn, precis som vi själva kommer misslyckas då och då, men så långt vi kan påverka så önskar vi oss ett barn med största möjliga chans att lyckas.

I jakten på perfektion har vi tappat vår beredskap för att möta livets plötsliga svängar. När livet, helt utan vår inverkan, ger oss en rak höger står vi ofta lamslagna, nästan i panik och inte sällan försöker vi göra ogjort det som är gjort.

Många av oss har en grundläggande rädsla för att vara för annorlunda, sticka ut och märkas lite för mycket. Vi är flera som försöker rätta oss in i ledet, sådär lagom, för att passa in i den rådande normen.

Oavsett teoretisk förklaringsmodell till vårt beteende kan vi inte tillåta oss att ge vår rädsla för det nya och ovissa så stort utrymme i våra liv att vi låter det styra beslutet över någon annan människas rätt till liv.

Runt om i Europa når oss rapporter om att allt fler barn aborteras på grund av lättare missbildningar. Senaste rapporten kom från Storbritannien som visar att aborter på grund av läpp- och gomspalt blivit tre gånger vanligare på bara fem år.

Vi talar alltså inte om en missbildning som hotar livet eller skapar allvarliga konsekvenser för ett fullgott deltagande i samhället. Utan det handlar om något så litet som gomspalt, något som läkare kan korrigera med enbart ett eller några få ingrepp.

För så länge sen som nio år sedan konstaterade professor emeritus Marc Bygdeman som då satt i socialstyrelsens rättsliga råd att de i princip alltid beviljar aborter efter vecka 18 om orsaken uppges vara en skada på det ofödda barnet. Det spelar alltså ingen roll om barnet har acrani eller gomspalt; om tillståndet är lika med noll chans att överleva eller eventuellt orsakar ett litet ärr.

Men hur kan det vara så att vi så lättvindigt accepterar att barn med gomspalt och andra kroppsliga skador inte ska få fortsätta sin livsresa?

Abort är aldrig ett lätt beslut att ta för en förälder och i dessa fall måste vi inse att problemet inte ligger hos föräldrarna som önskade sig ett perfekt barn. Utan problemet ligger i att vi vaggat in flera generationer i tron på myten att barn först blir människor när de föds och lyckas överleva på egen hand.

Men hur kan vi argumentera för att livet slutar när hjärtat slutat slå, men att livet inte börjar när hjärtat börjar slå? Om vi nu vågar slå tankevurpan att barn blir människor när hjärtat börjar slå så innebär det att de är precis lika mycket värda som du och jag. Vårt människovärde bör ju därför rimligtvis vara överordnat din och min rädsla inför det okända och vår önskan om det perfekta.

Vi kommer inte till världen med ett löfte om ett enkelt liv. Som förälder kan vi inte, och framförallt bör inte, specialbeställa våra barn som vi gör när vi beställer hamburgare. Vi får de barn vi får, men de är lika mycket människor för det, och de äger lika mycket rätt till liv som du och jag.

Den etiska diskussionen om livets tillblivelse måste föras i en tid då något så banalt som gomspalt legitimerar beslutet att avsluta en annan människas liv.

Vi måste bli medvetna om vart vår jakt efter det perfekta och vår rädsla inför okända utmaningar faktiskt för oss. Enligt min mening tar det oss till ett elitistiskt samhälle med mycket liten tolerans för variationer.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill skapa och lämna efter oss?

Malin Schelin,
Opinionsbildare