Soheila Fors: Kommer samhället stå pall för revolutionen underifrån?
Debattören: Vi går alltså stormiga år till mötes, och frågan är om vi kan rida ut stormen.
Soheila Fors är initiativtagare till projektet Khatoon som jobbar för att bryta invandrade kvinnors isolering.
Min avsikt från början var att skriva något om kvinnor under hedersförtryck – som så ofta förr. Jag hade gjort det om inte fem personer skjutits i natt efter att ha demonstrerat mot Trump.
Nyheten, samt bilder från Brexit och från arga män i Sverige – bland annat de som attackerat mig som invandrare är del av ett och samma mönster, och frågan är kort och gott: Kan vi rida ut stormen?
I det Sverige som fanns för snart hundra år sedan med liten plats för social rörlighet fanns det arbetare med ett imponerande bibliotek och stor bildning som med lätthet kunde föra intellektuella samtal med människor av andra klasser.
De hade olika ställning men kunde mötas över gränserna. I dag sker en utgallring tidigt. De som har lätt för att lära sig klättrar och klättrar snabbt. Detsamma gör många av deras barn som fötts in i en bildningskultur. Samtidigt finns de som har svårare för sig. Överallt möter de krav på kompetens och kunskap – krav som de inte kan möta.
Förut föddes du fel, i dag är du fel. I takt med att enklare jobb försvinner marginaliseras de som inte passar in i informationssamhället och de reagerar med vrede över fattigdom, över brist på möjligheter, över att inte duga.
Samtidigt i förorterna finns det människor som gallras ut på grund av hudfärg, namn, religion och framför allt kunskap. Samtidigt som de ibland möts av skepsis från storsamhället klarar de sig inte över tröskeln in i det svenska arbetslivet.
De 2,6 miljarder som Sverige satsar på svenskundervisning har runnit ut i nästan ingenting. Bara en tredjedel klarar av att genomföra SFI. Två tredjedelar ger upp. Många av dem hamnar i samma bidragsberoende som de jag skrev om ovan. De lämnade sitt land i tron att de fötts fel. I Sverige ställs de inför en ribba, ibland högt över sin förmåga och nu vet också de att de inte bara föddes fel. De var fel.
I takt med att enklare jobb försvinner marginaliseras de som inte passar in i informationssamhället och de reagerar med vrede över fattigdom, över brist på möjligheter, över att inte duga.
Samhället blir en tryckkokare där allt gror under ytan. Missnöjet som blir en vrede, blir ett hat, när man äntligen får bilden klar för sig.
De infödda som hamnar i bidragsghettot lär sig att allt är invandrarnas fel: mexikanernas i Amerika, polackernas i England och muslimernas i Sverige. Det är deras fel att du inte ens kan få ett enkelt jobb.
De invandrade lär sig att allt är rasismens eller korsfararnas fel i Amerika, England och Sverige. Allt är upptrappningar på väg mot slutstriden mellan islam och kristendom som ska ske i den syriska staden Dabiq (som IS tidning heter.).
Det är rasisterna som bara ser din hudfärg, det är korsfararna som byggt ett smutsigt samhälle där du inte kan äta något och inte röra vid något (av 100 slaktare som gick på Arbetsförmedlingens snabbspår tog ingen en praktikplats eftersom de inte ville hantera griskött.)
Båda grupperna vänder sin vrede åt fel håll. Vreden borde riktas mot behörighetssamhället där människovärde och möjligheter bestäms av intelligenskvot och examina. Båda grupperna borde se hur obarmhärtigt samhället är och hur hård utgallringen är.
Vi går alltså stormiga år till mötes, och frågan är om vi kan rida ut stormen, om samhället står pall för revolten underifrån?
Vi behöver ett nytt sammanhållande band, något nytt som för oss samman. Vi behöver en annan berättelse om vad det är att vara människa än meritokratins. Vi behöver en berättelse utan hat som får oss att åter tala med varandra, som får oss att se medmänniskor i dem vi möter, och vi behöver det nu!
