Vi måste föra kampen nu – inte skjuta upp den till kommande generationer

- 01/01/2017, 15:44
1 av 2

Privat/TT

2 av 2

Privat

Debattören: Jag vill sluta förtryckas och exploateras nu. Jag vill leva för och genom kvinnor nu. Inte hoppas att mina barn ska göra det i en avlägsen framtid.

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Att som kvinna inte vilja ha barn är på många sätt en kontroversiell hållning. Det finns en uppsjö renodlat biologistiska och patriarkala resonemang kring detta som jag inte tänker gå in på närmre. Det jag tänkte beröra är en hållning jag stött på i feministiska sammanhang. Nämligen den att man som feminist borde skaffa barn för att få en chans att omsätta sin ideologi i praktiken och göra rätt från "grunden".

Vissa anser att det är fel att applicera sin ideologi på sina barn, men jag är inte av denna åsikt. Jag ser det som självklart att man som förälder gör de som står i ens makt att fostra sina barn till goda samhällsmedborgare, i vilket det såklart ingår att inte acceptera förtryck. Däremot anser jag att det är ett problem att detta paketeras som den bästa vägen för förändring.

Att den feministiska kampen i stort ska utgå från hemmet och mer specifikt kvinnors obetalda arbete tror jag leder oss in i en återvändsgränd. Att kvinnor ska föda och fostra barn är redan en del i patriarkatets exploatering av kvinnor, och att centrera den feministiska kampen kring detta är inte frigörande utan lägger bara ytterligare ett krav på oss. Inte bara ska vi vara goda mödrar utan vi ska även i detta axla ansvaret för framtida generationers jämställdhet. Allt utan att vi själva får en del av kakan; man måste ju tänka långsiktigt.

Även om man uppfostrar sina barn enligt konstens alla regler så kommer de möta ett samhälle där kvinnor underordnas och exploateras av män. Socialisering sker hela tiden och dina barn kommer att behöva möta och anpassa sig efter förtryck hela sitt liv. Precis som alla kvinnor och män alltid gör. Varför inte angripa den direkt när det drabbar en istället för att ta omvägen via föräldraskapet?

Jag vänder mig emot iden att min möjlighet till förändring är att skapa en ny och bättre generation. Jag tror att det finns andra metoder, som fokuserar på vuxna kvinnors situation, som är effektivare, och framförallt mer relevanta för de vuxna kvinnor som åläggs ansvaret att delta i kampen. Att kvinnor inte ska tänka primärt på sin egen situation och dess förändring utan fokusera på sina barns framtid är att återigen avkräva oss en altruism som hänger ihop med kvinnans roll som omsorgsgivare.

Jag menar inte att man inte ska tänka på sina barns väl, men att just kvinnokampen ska ha detta som utgångspunkt snarare än de deltagande kvinnornas egna intressen i nuet är att göra feminism till någon slags god position, där kvinnor (som vanligt) ska ansvara för samhällets bästa, snarare än en fråga om våra omedelbara intressen.

Det är som att jag på grund av min uppfostran redan skulle vara fördärvad och att min chans till att skapa förändring är att producera en perfekt feminist. Men jag vill inte hoppas på en framtida generation, jag vill ha förändring nu. Jag vill sluta förtryckas och exploateras nu. Jag vill leva för och genom kvinnor nu. Inte hoppas att mina barn ska göra det i en avlägsen framtid. Och jag vägrar acceptera att det är genom min möjliga roll som mor som mina feministiska ideal som bäst skulle realiseras.

Genom att förändra nuet förändrar vi framtiden, det vill säga den värld våra eventuella och våra medsystrars barn kommer växa upp i.

Fanny Åström