Mirijam Geyerhofer: Sluta, säg inte att min dotter är söt

Det är föräldramöte på förskolan nästa vecka och vi ska ta upp det onödiga kommenterandet av kläder och utseende vid lämning som barnen får ibland.

Hittills är det ingen av dem som bryr sig om vad som plockas fram ur garderoben på morgonen, och vi vill gärna att våra barn ska få vänta så länge som möjligt med att lära sig vikten av utseende och kläder.

Vår minsta är drygt 1.5 år, det vill säga fortfarande ovetande om att det spelar roll hur man ser ut. För det gör det. Speciellt för henne, för hon har snippa. Och jag vill inte att hon ska bli en unge som tvångsmässigt försöker imponera på folk med sitt utseende. Fattar ni hur jag menar?

Ett sådant där barn som när det kommer andra vuxna direkt börjar fiska komplimanger – för sitt hår, sina kläder, sina smycken. Kolla på mig, kolla på mig!

Och jag tänker att det börjar redan i den här åldern, med att alltid får höra hur fin man är när man är nyklädd och har spännen i håret, och att det sedan blir en inre stress att få fortsätta höra det när man kommer till ett nytt sammanhang.

– Men jag tycker ju att mina barn är världens finaste, ska jag inte få säga det då?

Självklart får du säga vad du vill till dina barn, men varför? Det finns en miljard andra saker som går bra att säga som kan få ett barn att känna sig älskat och uppskattat utan att det för den sakens skull måste handla om utseende.

Jag vill hellre att mina barn ska komma till förskolan och mötas av ett "Hej, vad kul att du vill komma hit och leka med oss idag!" än "Hej, vilken fin tröja du har på dig!". Jag vill att de ska känna sig uppskattade för vad de är, inte för hur de ser ut.

– Men jag gillar ju att få höra att jag är fin, det är klart att jag vill ge den känslan till mitt barn också.

Ja, men så klart att du tycker om att höra det, du är en vuxen människa uppvuxen i ett patriarkalt samhälle där skönhet konstant premieras, självklart uppskattar du att få höra att du är snygg. Det gör jag med. Och vi har fått det inpräntat sedan vi var små, att det är bra att omgivningen uppskattar ens utseende.

För min egen del så gillar jag mycket mer att få höra att jag är rolig (alltså, jag är sjukt rolig!), att jag är bra på att lyssna, att jag kommer med smarta jobbidéer osv osv osv i all oändlighet så länge det inte handlar om hur jag ser ut.

Jag vill verkligen poängtera att vi älskar barnens förskola, den var vårt förstahandsval och vi är jätteglada att de fick plats där. Det här handlar om något mycket större, ett strukturellt problem som finns i hela samhället, hos både förskolepersonal, föräldrar och de flesta andra vuxna.

Även hos mig så klart. Det är så lätt att möta ett barn med HEJ VAD FIN DU ÄR IDAG, trots att det bara spär på idén om att det är något bra att vara fin, och att motsatsen är dålig.

Att vi som föräldrar lägger extrema mängder pengar på att klä våra barn "rätt" är också en del av det här problemet, och det gäller självklart även alla barn födda med snopp, även om de oftast istället beröms för hur tuffa och starka de ser ut.

Jag funderar extremt mycket på detta nu för tiden, om hur mitt förhållande till mitt utseende påverkar mina barn, och om hur jag pratar om – och med – andra människor angående detta, speciellt när det är barn närvarande.

Det är en så snäv box vi kvinnligt kodade människor hamnat i. Ni vet – hora och madonna-grejen, snygg men inte för snygg, naturlig men inte för naturlig, hår på rätt ställen, klädd för sin ålder (vad ÄR ens det?) och så vidare. Helt enkelt allt det där som man ska hålla sig inom ramen för, för att inte sticka ut för mycket från samhällets godkända mall.

Jag undrar hur många år det går att leva innan samhället lär en att ens utseende är något som värderas och är viktigt, trots att det egentligen är så obeskrivligt oviktigt i exakt alla sammanhang.

Det finns verkligen ingenting i hela världen som inte går att göra på grund av hur man ser ut. Ingenting. Men vi blir konstant matade med motsatsen.

Jag tänker att det inte är mer än rätt att skydda nästa generation från detta så länge det är möjligt.

Mirijam Geyerhofer