Vem är det som har tolkningsföreträde i debatten om Peter Springare?
Fredrik Thool: "Det är nästan plågsamt att se hur förutsägbar debatten blivit."
Ett inlägg på sociala media som beskriver en polismans verklighet och frustration får stor spridning. Det innehåller information som inte är till fördel för invandrade personer från mellanöstern och Nordafrika.
Det bildas en grupp till stöd för denne polisman som får 130.000 medlemmar på två dagar. Räknar man bort barn, äldre och alla andra personer utan Facebook så bör det rimligtvis uppgå till åtminstone ett par procent av alla potentiella medlemmar.
Etablerad media får nys om inlägget (Aftonbladet, Expressen, SVT) och så är debatten igång. Eller ja, skendebatten i alla fall. För vad är väl en debatt, som inte är något annat än en debatt om debatten? Det är nästan plågsamt att se hur förutsägbar debatten kring Peter Springares inlägg på Facebook blivit.
Etablerade media får panik över att någon får gehör för något på sociala medier som inte stämmer överens med hur de vill att verkligheten skall vara eller som på något sätt skulle kunna gynna extremhögern, och gör därefter sitt bästa för att underminera trovärdigheten och smutskasta personen och dennes sympatisörer, för att i största möjliga mån försöka kväsa den sakdebatt som eventuellt skulle kunna uppstå.
Detta görs i vanlig ordning genom att adressera inlägget som ”populism” och ”rasism” (Expressen skrev något i stil med ”Rasiststödet för Peter Springare”). I vanlig ordning går den nästan omedelbart över till att bli en fråga om vem som är rasist och inte, vad en polis får säga och inte, vad gemene man bör säga och inte, hur man bör prata och inte, snarare än att på något sätt försöka bringa klarhet i det Peter Springare påstår eller adressera problemet i sig; det vill säga att invandrare från mellanöstern och Nordafrika står för en orimligt hög andel av alla våldsbrott som begås i Sverige idag, eller huruvida så är fallet eller inte.
Det är ett vanligt påpekande från invandringskritiker att det här inte är ett ämne man kan prata om i Sverige (även om det har ändrats till det bättre det senaste året, då problemet liksom tvångsmatats ned i halsen på dem som inte velat prata om det tidigare) och det är ett vanligt motargument från vänsterkretsar att ”det kan man visst, det är ju det enda som diskuteras!”.
Och absolut, ämnet är på tapeten, men jag tror inte riktigt att de sistnämnda förstått innebörden av själva påpekandet, om de på allvar tror att det är ”invandring på agendan eller inte” kritikerna syftar på när de hävdar att ämnet inte går att prata om ordentligt. Snarare är det väl hur själva debatten förs och hur förbannat osaklig och identitetspräglad den är, som upplevs som problematiskt och frustrerande.
Var är debatten om kulturellt betingade företeelser? Var är debatten om islams kompatibilitet med det svenska samhällets grundläggande värderingar överhuvudtaget, och var är debatten om vad det får för konsekvenser för vårt samhälle när man tar emot hundratusentals människor som hela sina liv präglats av de värderingar islam förespråkar, exempelvis med avseende på kvinnans roll i ett äktenskap eller i samhället överhuvudtaget?
Svaret är att den debatten inte finns, och så snart den lyfts, blir det en skendebatt; en debatt om debatten. Det har återigen blivit påfallande tydligt hur oförmögna en stor del av Sveriges etablerade journalister är att föra en politiskt oberoende och saklig debatt, hur färgade de är av sina egna politiska övertygelser, och hur fega de är inför bemötandet av påståenden som de anser är felaktiga.
Att en journalist på Aftonbladet tar sig tolkningsföreträde i hur situationen ser ut i Sveriges invandrartäta förorter, framför en polis som jobbat 47 år i Örebro, med Vivalla som ett skräckexempel på misslyckad integration, samt en hel drös andra poliser som gått med i denna Facebookgrupp och intygar samma sak, liknar mer en parodi på sin egen politiska korrekthet än något annat. Och det gäller inte bara denne, vars namn jag inte kommer att nämna, utan stora delar av hela journalist-Sverige; något även en av Sveriges mest respektabla journalister, Janne Josefsson i, intygat.
Det politiska och framför allt den mediala eliten, de som nästan alla tycks ha stöpts i samma form, har lagt alla sina ägg i en korg. Jag förstår att det är ett svårt slag mot sin stolthet när man tagit så tydlig politisk ställning i en fråga, bara för att gång efter annan tvingas försvara detta ställningstagande mot den verklighetsuppfattning stora delar av Sveriges befolkning har.
Men att erkänna att man har haft fel, helt eller delvis, är en betydligt mer respektabel styrka än att fortsätta förneka uppenbara problem och dessa problems ursprung. För att citera en viss George Orwell; “The more a society drifts from the truth, the more it will hate those that speak it”. Det är så tydligt att det är vad som sker här, nu, i Sverige, idag.
