Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
345
reaktioner idag

Vi har gjort oss av med Gud – men våga inte ta spriten från svensken

Marcus Birro: "Runt 400.000 barn växer upp i ett hem där någon eller båda föräldrarna missbrukar. Spriten är vårt kanske heligaste sakrament".

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro skriver om alkoholen

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Som en fjäder i ett mörkt rum. Som när ljuset slår igenom i sprickorna. Som att komma hem. Som att få lite välsignad närkontakt med Gud. Som att äntligen bli den unga man jag ville vara.

Så var det för mig (och många, många andra) när jag drack första gången. Äntligen fick jag tillträde till en värld jag bara ängsligt sneglat på som nykter, svår kille i kajal och basker.

Första gången jag drack var jag sjutton år. Hela världen blev min.

Det var som att se en älva av ljus komma gående emot mig med en nyckelknippa som man kunde öppna hela världen med.

Det var en vinterdag och jag satt med min brorsa på en krog på Första Långgatan i Göteborg och såg den första snön falla. Vi drack öl ur höga glas och det var som om all min blyghet, all min rädsla, alla mina känslor av utanförskap bara försvann. Äntligen var jag hemma.

De följande fem åren var jag en av juvelerna på Göteborgs alla svartklubbar.

Att dricka var en sorts solidarisk handling. Vi blev sedda och bekräftade. Vi fick tillträde. Bartendern struntade i om vår hundralapp kom från socialbidrag, svartjobb eller ett anständigt jobb.

Vi fick vår sprit och vi fick vårt leende. Vi räknades. Vi mötte tjejer och nya vänner. Vi dansade på borden. Vi rev ställen fullständigt. Vi hade våra efternamn målade med Tippex på skinnjackan.

Vi sjöng på spårvagnar. Vi vaknade upp i trädgårdar och i rännstenen. Vi satt uppe och såg gryningen kyssa oss och där och då någonstans blev jag en alkoholist, där och då någonstans när de flesta ville sova lite till, eller dricka kallt vatten, eller kanske köpa en flottig pizza, letade jag efter de sista ölburkarna ur en främmande tjejs kylskåp för att dricka återställare och hålla jämna stå med den där underbara gryningen utanför fönstret.

Jag ska bespara er detaljerna.

Jag hade fem underbara år med alkoholen, sedan fem tröstlösa och förvirrade år, och så fem fruktansvärda och vansinniga år innan jag blev nykter 2005. Så ser kurvan ut för alla missbrukare.

Vi talar alldeles för lite om ondskan i Sverige. Vi talar om väldigt mycket annat, om könsneutrala toaletter, om Donald Trump (herregud vad vi snackar om Donald Trump) om vilken bild av Sverige som är sann och inte, och om värdelösa schlagerlåtar, men vi talar allt för lite om ondskan.

Själva definitionen av ondskan är också bristfällig.

Vi har en sorts filmisk föreställning om att djävulen ska dyka upp ur ett hål i golvet med sina horn och sin svans. Men ondskan är så mycket smartare än så. Han kommer till oss i det som känns rätt och bra från början, som missbruk.

Vi älskar effekten av berusningen och utan att vi hinner parera är vi fast. Vi har inget val längre. Ondskan har satt sina klor i oss och då börjar kampen om att våga leva sitt liv utan den Gandalf-stav som spriten blir för många i vårt land.

Det är en kamp som jag och hundratusentals andra kommer få föra varje dag av våra liv.

Runt 400.000 barn växer upp i ett hem där någon eller båda föräldrarna missbrukar. Spriten är vårt lands kanske heligaste sakrament. Vi har gjort oss av med Gud, med vår kristna tro, med allt som pekar ut en enda riktning åt oss. Vi vill stå fria från allt. Men rör inte svenskens sprit. Den är helig.

Därför är det en sådan glädje att läsa hur drickandet går ner bland landets unga. Det är modigt av er. Jag om någon vet ju hur oerhört befriande det kan var att få försvinna in i ruset. Men grejen med rus är ju att….ingenting händer.

Världen står kvar där den stod kvällen före. Allting ligger kvar. Du kommer ingenstans. Resan startade aldrig. Det är som att sitta på ett tåg och kika ut genom fönster och tro att man äntligen är i rörelse men strax upptäcker man att det är tåget bredvid som rört sig. Allt var en slags optisk illusion. Man står kvar där man stått hela tiden.

Våga leva livet nykter.

Livet gör mer ont men det blir också oändligt mycket vackrare och det är värt det.

Jag lovar.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Marcus Birro: Depression är som cancer – en dödlig sjukdom