Missbruken började med att jag fick bantningspiller i mellanstadiet

Har funderat länge på om jag ska skriva det här, men har bestämt mig för att berätta min historia för om min historia kan hjälpa någon annan, en enda person, så är det värt det.

På bilden är jag nyfyllda 26 år. Nyligen bytt ett alkoholmissbruk mot ett träningsberoende.

På bilden är jag 26 år gammal i min bästa form någonsin men med hjärnspöken som talade om för mig att jag fortfarande var för tjock.

Jag har alltid haft problem med vikten. Alltid varit lite större. När jag var liten var jag rund som en köttbulle. Blev retad i skolan för min vikt. Kommer inte från en familj där träningen var en del av vardagen utan istället, i mellanstadiet, så fick jag bantningspiller som gjorde att jag inte kunde äta.

Pillren gjorde att all fet mat rann rakt igenom kroppen. Först så blev jag hånad för min vikt och sen så fick jag bantningspiller vilket gjorde att mitt självhat började växa. Första gången som jag ville ta livet av mig var i mellanstadiet. Jag minns hur jag bad till Gud att om jag fick bli smal så skulle jag aldrig mer göra någonting dumt.

Till slut så fick jag byta skola på grund av all mobbning. För att komma till skolan var jag tvungen att promenera en hel del vilket gjorde att kilona föll av. Efter nästa två år ledsnade jag på att pendla och bytte tillbaka till min gamla skola men till en annan klass. Slutade promenera och började dricka alkohol. Sakta men säkert så började det att synas på kroppen igen.

När jag fyllde 18 så skulle jag genomgå en bröstförminskning. Att ha monsterpattar var ingen höjdpunkt i så ung ålder. Kunde inte köpa bh i vanliga butiker och kläderna passade inte. Enligt läkaren så behövde jag gå ner 6 kilo för att få den operationen kostnadsfritt. Först grät jag. Tyckte att det var orättvist. Tyckte att läkaren var taskig.

Bestämde mig ändå för att gå ned 6 kilo så att jag fick operera bort bröna. Började banta med viktväktarna. Måttade allt, vägde allt och räknade point. Promenerade mycket och vägde mig varje dag. Kilona föll av igen, men var noga med att spara points så att jag kunde dricka öl på helgen.

Ofta kunde jag dricka väldigt mycket berusningsmedel då jag hade sparat ihop väldigt mycket points genom att inte äta. Blev rädd för att äta för att vågen kunde peka uppåt.

När jag väl fick min operation så hade jag gått ned 17 kilo på 11 veckor. Jag gjorde operationen och var väldigt nöjd med min nya kropp vilket gjorde det ännu roligare att gå ut och festa. Kom full till skolan från efterfesterna, började jobba som bartender och drack sju dagar i veckan.

I alla feststinna nätter på fyllan och villan så träffade jag mitt ex. Han var också en partyprisse. Det började med kärlek men slutade i katastrof. Utan att gå in på detaljer så var det ett fruktansvärt destruktivt förhållande. Under den här perioden så mådde jag sämre än vad jag själv förstod, och mitt självhat växte i takt med att min kropp växte. Vi gjorde slut och jag flydde till Farmen.

Farmen var min vändpunkt. När jag såg hur stor jag var så började jag att gråta, började dricka ofantliga mängder alkohol för att döva all ångest som jag hade inombords, men sen jag bestämde mig för att den enda som kunde förändra det var jag. Jag bestämde mig för att sluta dricka. Testade ett bootcamp på Tullinge Muy Thai och jag var hooked.

Känslan som träningen gav mig var fantastisk, och människorna där, wow! Förstod inte att människor kunde vara så snälla, peppande och motiverande. Efter bootcampet så fortsatte jag och sedan föll jag in på crossfiten.

Jag tränade 5-6 dagar i veckan och gick på diet i 2,5 halvt år. Det gav ju resultat. Kom i min bästa form någonsin, men missade jag en träning så kunde jag ha ångest i flera dagar. Människor jublade och överöste mig med komplimanger. Fick ständigt höra hur duktig jag var, och jag njöt av alla komplimanger.

En period så gick jag på en diet som var så äcklig att jag kräktes varje gång som jag åt, men jag ville ju bli smalare. Jag var ju inte i mål än. Jag hade storlek 36 i kläder, men var inte tillräckligt smal än. Jag höll ut i tre veckor innan jag bröt ihop och kände mig misslyckad för att jag inte kunde fortsätta. Träningen som var min flykt från alkoholen började sakta men säkert bli min nya drog.

Här började jag bli trött. Så trött att jag inte orkade kliva upp ur sängen, men jag kunde inte sova. Varenda muskel i kroppen värkte av minsta rörelse. Jag hade ingen livslust kvar. Gick till träningen och somnade på golvet. Förstod ingenting. Sakta men säkert så började kroppen att växa igen trots att jag åt kalorisnålt. Gick till doktorn och sa att om jag ska må så här så är det inte värt att leva.

Han tog mig på största allvar och gjorde alla tester han kunde. Det visade sig att jag hade hypotyreos, och att min ämnesomsättning hade lagt av. Min kropp hade lagt av. Jag fick medicin och sakta men säkert så blev jag piggare, men kroppen fortsatte att växa. Det är inte förrän nu, över ett år senare som kroppen har slutat att växa och istället reagerar positivt på hälsosam mat och på träning.

Jag önskar att jag som 26-åring hade kunnat förstå att kärleken till mig själv inte satt i vikten på vågen eller storleken i kläderna, men det gjorde jag inte.

Efter att ha fått hypotyreos har jag fått lära mig så mycket om min egen kropp. Jag tränar inte längre för att kunna klämma mig i storlek 36 i byxor, eller för att få höra hur duktig jag är. Jag tränar för att jag mår bra av att träna. Jag tvingar inte i mig mat som får mig att kräkas för att gå ner i vikt.

Jag äter mat som ger min kropp näring och som jag tycker är god. Kärleken till mig själv är oberoende av hur jag ser ut. Min kropp är en fantastisk skapelse och den förtjänar ingenting annat än kärlek.

Jag misshandlar inte längre min kropp, jag vårdar den ömt och älskar den djupt.

Sandra Pålsdotter Ankarstrand