Paula, 19: All stenkastning i förorten gör att jag vill bli polis

Jag har bott i samma förort sen 2002 med 3-våningslägenhetshus i färgen gul, och ett par kedjehus. Jag gick på dagis här och i grundskolan. Jag blev förföljd påväg hem en gång när jag var 8 år gammal och sprang upp till skolan och blev följd hem av min fritidslärare Ted. Inte ens efter det kände jag mig otrygg.

Senast någon blev mördad här var 1982 och innan dess 1958 (Det här stället byggdes på 40-talet och det har varit typ 4 mord på snart 80 år).

För några månader sen skedde det en skottlossning här när jag var ute på promenad, otryggheten smög sig inte på. Det var 4 polisbilar ute den kvällen i området så jag kände mig trygg trots att nyheterna rapporterade att gärningsmannen var på frifot.

Ikväll på väg från tunnelbanan efter jobbet sa jag åt min pojkvän Simon att jag inte ville gå förbi ett gäng killar som stod längre fram så vi gick nedför bron för att gå under den. När vi passerar dessa killar på andra sidan vägen nedanför bron kör en polisbil förbi oss och dessa killar agerar på detta genom att kasta stenar på polisbilen.

Dessa stenar landade precis framför mitt huvud. Inte ens nu efter att nästan ha blivit träffad av stenar känner jag mig otrygg, jag är arg. För hur fan tänker folk egentligen?

Poliserna som satt i den bilen kommer inte få ont, bilen får fan heller inte ont men hade jag stått 5 centimeter längre fram hade jag träffats av ett dussin stenar i huvud och ansikte.

Jag känner mig absolut inte otrygg i min lilla förort jag håller så varmt om hjärtat, jag vill gärna bo här när jag själv får barn, men jag fylls av en ilska över att man kastar stenar mot en bil utan att tänka på att de två förbipasserande personerna kan bli träffade.

Att man inte tar hänsyn till sin omgivning utan väljer att kasta sten på polisen för att man som 12-årig liten skitunge inte får bryta mot lagen, inte får röka på, inte dricka alkohol, har jag aldrig förstått. Jag har aldrig förstått mina vänner som klagat över att polisen hällt ut deras vodka framför dem när vi var 16 år gamla, vi fick ju enligt lag inte dricka.

Jag har aldrig förstått mina vänner som varit arga över att polisen ringt hem till deras föräldrar när de snattat eller misshandlat något. De gjorde ju något de inte får göra.

Min största dröm har länge varit att bli polis, jag vill inget annat än att kunna få sätta på mig en polisuniform en dag.

Jag älskar polisen och har gjort det ända sen jag var liten. Än idag vinkar jag åt dem på gatan. När de kommer in på mitt jobb är jag alltid lite extra trevlig och ibland har jag bett om råd angående min dröm.

Så fort jag ser en polis eller väktare av något slag blir jag lugnet personifierat, för jag vet att om det händer något så kommer de att ingripa. De kommer att skydda mig om det så krävs. Den personen vill jag vara för någon annan.

Jag uppskattar polisen så mycket att jag vill bli en av dem. De skyddar oss när det krävs och om jag blir polis i framtiden, och en 19-årig tjej sitter och känner precis som jag gör idag, då kommer jag ha lyckats.

Jag kommer ha fått någon att känna sig trygg, att känna att ifall något händer finns jag där och skyddar henne.

Varje land jag är i, om jag så bara undrar om vägen eller var jag kan hitta en taxi, går jag fram till en polis, jag gjorde det i Barcelona och jag har gjort det i Stockholm.

Ni säger fuck aina. Jag säger: jag vill bli polis.

Paula Gentzschein