Till alla föräldrar: Säg till era skrikande barn på flygresan!

Semestern i Thailand som jag och min familj nyligen kom hem ifrån var underbar. Men den fick ett avskräckande slut. Under den 12,5 timmar långa flygresan hem satt jag, min man och mina två barn framför en familj där föräldrarna verkar ha missförstått och frånsagt sig sitt ansvar över sina tre barn i åldrarna två till sex år.

De tre barnen var helt utom kontroll. De skrek under nästan hela resan, sparkade på våra stolsryggar och det värsta var att föräldrarna inte tog något som helst ansvar för att försöka lugna dem och visa respekt för medpassagerarna.

Detta trots upprepade vädjanden från både mig och min man om hänsyn för framför allt våra barn. Svaret vi fick från föräldrarna var häpnadsväckande, deras barn inte kan sitta stilla, så det var ingen idé att ens försöka lugna dem.

Min ettårige son lyckades till slut somna, men min sexårige son fick väldigt ont i ryggen av sparkarna. Det fanns ingen möjlighet för oss att byta platser i det fullbokade flygplanet.

Barn ska naturligtvis inte förbjudas på flyg eller i andra offentliga miljöer, de har rätt att precis som alla andra delta i vårt samhälle.

Men det är inte en självklarhet att barn ska få leka hela havet stormar under en flygresa.

Tillbringar man ett halvt dygn i ett flygplan är det föräldrarnas ansvar att förbereda barnen på bästa sätt inför flygturen. Själv tar jag med en målarbok, sifferbok och räknebok samt kritor och pennor till mina söner. Jag tar även med frukt och snacks.

Jag tar dem till biblioteket och låter dem välja ut några böcker som vi kan läsa under flygresan och iPaden är laddad med nya spel och filmer som jag vet att de uppskattar.

Med andra ord så tar jag ansvar för att mina barn ska ha de bästa förutsättningarna för att vara lugna under flygresan. Självklart gör jag mitt bästa för att visa hänsyn till mina medpassagerare. Därför accepterar jag inte dessa föräldrars nonchalanta svar.

Naturligtvis finns det inga "perfekta" barn. Alla barn har bättre och sämre dagar, även mina, och det finns även barn med olika slags diagnoser. Har man en diagnos blir uppdraget svårare för föräldrarna att vägleda barnen i hur man beter sig mot sina medmänniskor och som passagerare i ett långdistansflygplan.

Men att som förälder helt avsäga sig ansvaret för barnen, så som dessa föräldrar gjorde, och inte heller bry sig om hur de beter sig mot sina medmänniskor är oerhört respektlöst.

Respektlöst inte bara mot medpassagerarna utan även mot de egna barnen. Alla föräldrar har ansvar för sina barns uppväxt och uppfostran. Barnen behöver vår vägledning och tid. Barn behöver föräldrar som säger nej när det behövs, och som sätter gränser.

Det är föräldrarna som har ansvaret för sina barns uppväxt och uppfostran, det är inte samhällets, skolans eller politikernas uppgift.

Laila Högfeldt