Amineh Kakabaveh (V): Sverige måste sluta stödja slaveri

Många i Sverige har läst om den sexslavhandel som Daesh/IS bedriver med yazidiska kvinnor. Men vid sidan av terroristernas slavhandel finns det en vardaglig ekonomi av människohandle i Asien och Afrika. Denna kvinnohandel har funnits länge och det pågår utan att röna någon större uppmärksamhet i Europa.

Den består det kvinnoslaveri som äger rum i stora delar av Asien och som framförallt drabbar etniska och religiösa minoriteter.

Det finns 42 miljoner hushållsslavar – kvinnor som det handlas med som boskap och som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp. Agenter exporterar och levererar arbetskraft och tjänar stora pengar. Arbetsgivaren köper billig arbetskraft som de behandlar som de vill.

Lägst pris på kvinnomarknaden är det på etiopier. I en film i Dokument utifrån på SVT den 20/3 visades det på ett mycket konkret sätt vad det denna hantering med hushållsslavar innebär i länder som Libanon, Saudiarabien, Kuwait etcetera.

I slutet av filmen fick tittaren se några korta sekvenser som visade på kvinnor som börjar organisera sig mot slaveriet. Det är hoppfullt. Men mindre hoppfullt är att de myndigheter och politiker, i de länder där hushållsslavarna arbetar, inte visar det minsta intresse för frågan.

De försöker istället lägga ansvaret på frivilligorganisationerna och menar att dessa ska lösa problemet. Länder som Filippinerna, som är en stor exportör av hushållsslavar, är intresserade att göra något åt situationen. Orsaken är att hushållsslavarna arbete utgör 10 procent av landets BNP.

Denna människohandel innebär den värsta formen av förtryck som också drabbar barn, där degraderas och förlorar makten över sin kropp och sig själva.

Det är ett förtryck där förtryck enligt kategorierna klass, kön, etnicitet och religion löper samman eftersom de arbetarekvinnor na som flyttar till islamistiska länder som Dubai, Saudiarabien, Qatar mfl är afrikanska och sydostasiatiska kvinnor.

I dessa länder har även muslimska och alla andra kvinnor enligt lag diskrimineras och i många länder räknas kvinnor som halv människa. Alltså en systematisk diskriminering mot kvinnor.

FN-stadgan förbjuder slaveri. Ändå händer det inte något. I en interpellation i Sveriges riksdag föreslog jag som enskild ledamot för en tid sedan att Sverige ska verka för att de stater som tillåter slaveri och förvägrar kvinnor deras mänskliga rättigheter, bara borde vara berättigade till observatörsstatus i FN.

Jag tror inte att mitt krav kommer att väcka något stormande gehör. Men det är ett sätt att visa att vi måste börja tala om kvinnoförtrycket i världen, ta det på allvar och göra något konkret åt saken.

Som medlem i FN:s säkerhetsråd har Sverige ett särskilt ansvar att lyfta frågan och vidta åtgärder.