Journalisteliten vet inte längre vad som är sant eller falskt

En fredag för ett par veckor sedan satt ärkebiskopen tillsammans med DN:s kulturchef i Malou Efter Tio och pratade. Temat var ”filosofi” och dagens ämne var ”sant och falskt”.

Det man initialt för tankarna till när man hör temat och ämnet, är kanske rimligtvis diverse tankestimulerande frågeställningar om exempelvis relationen mellan det mänskliga subjektet och objektivitet, definitionen av vad fakta är, och vilka möjligheter det egentligen finns att presentera objektiva fakta när all informationsinhämtning sker av enskilda subjekt med olika perspektiv på hur verkligheten ser ut.

Man kunde ha valt en objektivistisk approach á la Ayn Rand, eller för att göra det lite mer intressant; valt att ställa objektivismen mot dess motsats i form av ett mer subjektivistiskt förhållningssätt till verkligheten och hur den uppfattas.

Man kunde ha valt att ta in två professorer i filosofi, med två olika förhållningssätt till hur man skall se på sanning överhuvudtaget, och två olika förhållningssätt till hur man skall se på det som i dagsläget är så omdebatterat; nämligen ”fakta” och vad som är eller inte är att betrakta i termer av fakta.

Hade man gjort det, så hade man potentiellt fått en riktigt intressant och givande diskussion.

Men det gjorde man inte. Istället valde man att ta in en kulturchef från en av Sveriges allra mest politiskt färgade tidningar, och en ärkebiskop, att tala om det här evigt omdiskuterade filosofiska ämnet om ”sant och falskt”.

Det tog inte mer än några minuter innan den en smula högfärdige kulturchefen spottar ut sig något i stil med; ”Ja, vi har ju världens mäktigaste man som skamlöst står och ljuger!”. Och på den vägen bar det.

Diskussionen fortsatte som en orgie i politisk korrekthet, där kulturchefen fortsatte poängtera hur viktigt det är för media, som han uppenbarligen ansåg att han själv var i position att representera, skulle ”stå upp mot ondskan” och ”de som far med osanning”.

Det var heller inte särskilt diskret framställt mot vem eller vilka dennes agenda var riktad. Prästen intog en något mer prästlik ställning, och poängterade därigenom lite mer religiösa aspekter av vad hon valde att betona som ondska, men även hon ojade sig en del över det hon uppenbarligen uppfattat som lögner i det amerikanska presidentvalet, och bidrog inte heller hon med något av särskilt filosofiskt betonad resonans.

I stora drag vågar jag påstå att intervjun, eller samtalet om man så vill, var en intellektuell våldtäkt på allt vad filosofi är, och på alla värdiga resonemang kring vad innebörden av sanning egentligen är.

Förvisso gick det genom hur deltagarna resonerade kring sig själva och sin egen bild av världen, utan några större svårigheter att utläsa hur de förhöll sig till sanningen; de var tillsynes helt övertygade om sin egen förträffliga godhet och att de befann sig högst upp på sanningspiedestalen.

Men de var av allt att döma lyckligt ovetandes om ironin i det faktum att de enbart genom sitt eget resonemang totalt missat målet, och inte bevisat något annat än sin egen oförmåga att resonera objektivt kring saker som innebörden av ”sant och falskt”.

Det är tragiskt att betrakta vad som har hänt med den offentliga debatten i Sverige, och de är tragiskt att se tidigare respektabla mediekanaler – inte minst de offentligt finansierade – sakta men säkert gräva sin egen grav, utan att de inser det själva.

Det gör de genom att de ogenerat påstår sig besitta någon form av objektiv sanning istället för att, som sig bör, fungera som en spelplan för alla uppfattningar att slåss mot varandra.

De är så övertygade om sin egen förträfflighet, att allt fokus läggs på att smutskasta och försöka underminera ”alternativa media” som vuxit fram genom internet, och vars främsta näring är ”gammelmedias” och etablerade journalisters tappade förmåga att granska och rapportera.

De har valt att axla rollen som någon form av moralisk piska över huvudet på resten av befolkningen, och de tycks emellanåt nästan inte göra något annat än att gnälla sig hesa över hur problematiskt det är med så många som inte förstår hur rätt de har.

De gör det under skenet av att de tillhör någon form av intellektuell elit, men genom sin bristande kunskap, sin ignorans och sin högfärdighet sparkar de undan benen på sig själva och tappar all sin trovärdighet.

För vad ska vi med journalister till, om de inte klarar av att göra det de i grund och botten är utbildade att göra; nämligen att ge medborgaren tillräckligt med faktaunderlag att själv skapa sig en bild av verkligheten, och utifrån den bilden ta beslut i olika frågor.

Vad är media värt, om de inte ens kan erbjuda en halvtimmes plattform att diskutera innebörden av ”sant eller falskt”, utan att skamlöst propagera för sin egen uppfattning av verkligheten?

Fredrik Thool