Har Stefan Löfven glömt vad han lovade svenska folket?

Jag tror att vi alla minns Alan Kurdi, den treåriga syriska pojken. Han som spolades upp, död, på en medelhavsstrand när han och hans familj försökte fly till ett tryggt Europa.

Jag tror alla minns hans lilla, kalla kropp, som inte längre andades. Med ansiktet ner i sanden. Men sedan flyktingvågen i augusti 2015 har mycket förändrats. Den där kriskänslan har försvunnit och det dåliga samvetet som trängde sig på är nu borta.

Debatterna i riksdagen, på ledarsidor och i fikarum har nu börjat handla om annat. Vi har nu en mycket kontrollerad flyktinginvandring till Sverige och hårdare asylrättskrav. Andra saker har dock inte förändrats.

Det är fortfarande krig i Syrien, dödssiffran är uppe i en halv miljon. Det finns fortfarande inga lagliga vägar in till EU för att söka asyl. Och år 2016 dog 5000 människor på medelhavet, flest människor någonsin sedan UNHCR inledde sina mätningar. 5000 livlösa, kalla kroppar som inte längre andas. 5000 Alan Kurdi, som Sveriges och EU:s politik hade kunnat rädda.

Även om vårt lilla land nu är lugnare är situationen i världen alltså sig lik, om inte värre. Samtidigt har vi som är lyckligt lottade här i Sverige ännu inte löst några av de problem vi menade stod i vägen för vårt mottagande år 2015.

Kommunerna har inte fått de underlättnader de blivit lovade, exempelvis i de långsamma bygglovsprocesser som bidragit till att bostadsfrågan blivit ett problem i mottagandet. Sverige står inte heller upp för frihet i Syrien militärt på plats.

All strävan, all energi och all förhoppning går till att önska att den pågående flyktingkrisen ska lösa sig själv. Sommaren 2019 går lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten till uppehållstillstånd ut. Även ID-kontrollerna vid Öresundsbron var menade att vara tillfälliga men närmar sig nu ett och ett halvt år.

Att politikerna, och framför allt regeringen, inte anstränger sig mer för att lösa de problem som föranledde det de hävdade var en nationell kris, annat än med tillfälliga lösningar som stänger ute behövande, är skamligt och hycklande.

Över ett och ett halvt år har gått sedan bilden på treåriga Alan Kurdi, med ansiktet ner i sanden, spreds över internet. Hade vi velat förändra på riktigt så hade vi kunnat göra det på dessa 18 månader. Men istället sitter vi här. Och låter mammor, pappor såväl som treåriga barn dö på medelhavet, och i Syrien. 

Har regeringen glömt de underlättnaden de skulle göra för kommunerna enligt migrationsöverenskommelsen? Har Stefan Löfven glömt hur hårt han lovade svenska folket att kämpa för ett gemensamt EU-ansvar?

Har vi glömt det medmänskliga ansvar Alan Kurdi fick oss att känna? Det verkar så.

Saga Bowallius,
Distriktsordförande LUF Storstockholm