Marcus Birro: Ta ditt ansvar och avgå, Gustav Fridolin

Jag är tillräckligt gammal för att minnas säl-döden 1988.

Det var val det året och Miljöpartiet kom in i riskdagen. Det snackades mycket om miljön då, om döende skogar, oljiga stränder, och just döda sälar. Jag minns en inoljad säls stora, sorgsna ögon från tusentals valaffischer.

Jag minns hur den tidens miljöpartister satt i slarvigt stickade koftor i teve och snackade som proggarna gjorde inne på de vegetariska restaurangerna i Haga i Göteborg.

Bara två år tidigare, 1986, hade kärnkraftverket i Tjernobyl havererat och under en tid var ordet ”gigermätare” det vanligaste ordet i media. Man mätte radioaktivitet med en sådan. Barnen i skolorna i Gävle med omnejd (och gravida kvinnor) blev ombedda att inte äta fisk eller vilt.

På den här vågen surfade MP in i riksdagen. Första sessionen blev stökig. Koftorna byttes ut mot…något snyggare koftor men det hårda riksdagsarbetet verkade inte riktigt ligga för partiet. 1991-1994 var man utanför rikspolitiken men sedan dess har man varit en del av svensk rikspolitik.

MP har gjort mycket bra. Bland annat har man lyft miljöfrågorna till en ny nivå och fått väldigt många människor att inse att miljön inte är en fråga bland andra på den politiska dagordningen, utan en väldigt grundläggande förutsättning för fortsatt liv på den här planeten.

Men de senaste åren har man dansat ut långt till vänster, inte bara politiskt. Man har haft stora problem med rena infiltrationen av en rätt suspekt form av fundamentalistisk islamism, ett språkrör har fått lämna efter att uttalat sig märkligt vid flera tillfällen, och man har fallit som en sten i opinionen.

Det skär i öronen när en miljöpartist som bor i Stockholms innerstad frustar mot de människor i glesbygd och förorter som är helt beroende av bilen. Det är hyckleri helt enkelt.

Få partier har trasslat in sig i hyckleriets nystan som Miljöpartiet.

Men en kille som alltid verkar klara sig är Gustav Fridolin. Jag har träffat honom flera gånger och jag tror mig veta lite om varför han klarat sig. Han är synnerligen sympatisk. Han är en varm, inkluderande och lyssande person. Han verkar verkligen ha ett hjärta för människor.

Jag tror verkligen på honom, att han är i politiken för andras skull mer än för sin egen. Så detta handlar inte om honom, utan om hans roll i partiet.

Han borde rimligen avgå nu. Därför att han verkar rejält oförmögen att lägga tyngd och allvar bakom den där klassiska bekymrade minen han ofta visar upp i TV. Det händer väldigt lite. Det är mycket snack och inte en byggkloss till en verkstad någonstans.

Nu är vänstern (som vänstern alltid har varit) djupt splittrad. Många förvirrad väljare drar till Kommando Gudrun och Fi (som är ett parti som är extremt lika MP, ett konsekvent enfrågeparti men som alltid tycks komma undan en allt för brutal medial granskning) och något måste göras för att stoppa flödet.

Men likt MP har även Fi trovärdighet i just SIN fråga. Det ska man ge dem.

Fridolin är en av få politiker som jag hört citera dikter från talarstolen. Sådant skulle Sverige må bra av. Men han leder ett parti i sönderfall. Han borde lämna. Både för sin egen och partiets skull.

Marcus Birro