Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
12 534
reaktioner idag

Vita hatiska män ska inte vara på internet – de kan inte hantera det

Malin Karim: "Även bland de mest varmhjärtade av människor döljer sig en smula kolonial uppfostran som skapar en 'vi och de'- känsla."

Malin Karim skriver om vardagsrasismen som bland annat förekommer på internet

Malin Karim

”Stick härifrån din pissmyra.” Så skriver en man till mig på Facebook. Vi är inte vänner. Vi känner inte varandra. Har inget otalt med varandra vad jag vet. Mer än att han känner ett behov av att kontakta mig för att önska mig härifrån samt kalla mig för, antagligen det värsta han vet, en pissmyra.

Han skriver till mig och önskar att jag försvann från jorden (?) endast på grund av vem jag är gift med. Min man Alexander kommer ursprungligen från Uganda. Vilket innebär att hans hudfärg är aningen mörkare än min. Och det är det som har fått den här mannen att gå i taket.

I nådens år 2017. Märkligt och en smula oupplyst kan man tycka. Men han är inte den enda som går med dessa tankar kring mig och mitt äktenskap. ”Du är äcklig”, tyckte en man. ”Rasförrädare”, tyckte en annan. ”Du borde inte få kalla dig svensk”, var det en tredje man som sa.

Män. Det är den gemensamma nämnaren för de här ”sanningssägarna”. Vita män som enligt Facebook har det gemensamt att de har gått i ”livets hårda skola”. Den skolan ska jag akta mig för när jag väljer utbildning till mina barn. Den verkar inte direkt främja fritt tänkande, öppenhet eller lite helt vanligt sunt förnuft.

Hursomhelst, dessa män känner sig alltså så provocerade att de känner sig nödgade att kontakta mig, som de inte känner, för att uttrycka detta. Det måste man ändå se från det lite skojiga perspektivet. Ty det är ju så befängt.

Samma man har dessutom David Bowie som sin profilbild. Något som säkert får Bowie att jämra sig i sin grav, gift med Iman som han var. Det tyder ju på en viss, ska vi säga... Okunskap.

Men, män som denne kan man värja sig mot med just de argument som jag nämner ovan. Det som är svårare, och där hela mänskligheten kommer in i bilden, är när det kommer till den normaliserade vardagsrasism som pyser runt där ute. Och som påverkar våra barn.

Vi har tre barn, min man och jag. Tre fantastiska små personer som bara borde få ägna sig åt att vara just barn. De är mina tre mest hudlösa kärlekar. Jag går sönder varje gång någon får dem att känna sig som att de är lite, lite sämre, bara för att deras hud är en nyans mörkare. För det är allt det handlar om. Nyansskillnader.

Men min dotter önskar att hon hade ljust och lent hår. Min son undrar varför det inte finns lika många bruna som ljusa på TV. Min yngsta är bara två och lyckligt ovetande. Men när han börjar skolan och det går löss, då kommer föräldrar att snegla på hans vildsinta ljusbruna dreadlocks och i smyg fråga sig om inte han är orsaken.

För så är det. Så är deras vardag och vår verklighet. Även bland de mest varmhjärtade av människor döljer sig en smula kolonial uppfostran som skapar en ”vi och de”- känsla. Utan att vi vet om det.

Det är de allra minsta kommentarerna. De som inget illa menar. Det är i dem som SD och mannen som skrev till mig normaliseras till slut. Och du har inte rätt att tala om för oss att: ”Skärp er, var inte så lättkränkt. Det var ju bara…”

Endast den som är på mottagarens sida och som hela tiden, i små stötar får slängt i ansiktet att den inte duger men borde ta det som en ”good sport”, det är bara den som kan avgöra vad som gör ont och inte.

Vi måste börja lära oss om varandra. Vi måste sluta tänka i svart och vitt. Vi måste bli färgblinda. För barnen, för framtiden och för mänskligheten.

Malin Karim

Håller du med?

Mer:

Linnéas klistermärken ska stoppa rasismen i tunnelbanan