Marcus Birro: Fortsätt spotta på mig – jag viker mig aldrig
Marcus Birro: "Ingen äger en poets hjärta. Jag kommer aldrig vika mig för hat och hot. Jag kommer aldrig sluta skriva."
Fri. Att stå fri. Det är vad skrivande handlar om. Att aldrig stå still. Att aldrig bli ägd. Att alltid vara en rörelse mot likriktning, ytlighet, konformism och stiltje.
I mina drömmar är jag en präriebrand i svensk offentlighet, en skrivande pitbull i en park av dresserade pudlar.
Jag har blivit kidnappad av de politiskt korrekta och slagit mig ut. Jag har gullats med av folk som så fort jag visat prov på en egen tanke vänt mig ryggen. Jag har älskats av hyenor på det mediala bergets yttersta avsats.
De har glömt mitt namn när jag snavat och fallit. Jag har älskats av de kristna så länge jag kammade mattfransarna på kvällarna. När jag föll gjorde de det också.
Jag har blivit kidnappad av rasister och slagit mig ut. Jag har blivit hatad och föraktad för att folk haft problem med att placera mig i fack.
Jag har blivit kidnappad av en lamslagen folklighet och blivit slagen ut ur det också. Jag står fri. Det har kostat mig allting. Det har lett mig till ekonomisk ruin.
Mina vinster? Min stolthet. Min ryggrad som jag har intakt i ett land och i en tid där de flesta viker ihop sin ryggrad för att lyckas kräla in under lister och i svarta hål för att undkomma vinden när den börjar blåsa.
Vi lever i en tid som applåderar lögnerna. Vi lever i en offentlighet där du premieras om du håller käften, om du gömmer dina tårar. Så fort du visar dig svag så hugger folk direkt.
Vi lever i ett land där ingen visar hur de egentligen mår eftersom ytan och lögnen blivit upphöjd till dogm, till en sorts evig sanning.
Vi lever i en tid och i ett land där medelmåttan sitter i guldstol och där alla som blöder på riktigt blir betraktade som löjliga, svaga, tafatta, avvikande, utanför.
Den svenska offentligheten är ett smörgåsbord av förakt och illvilja. I flera dygn har jag suttit apatisk och stirrar rakt fram. Jag har inte mått bra. Jag har gråtit.
Mycket i mitt liv är storslaget och fantastiskt, men mycket är också är extremt besvärligt. Det gör inte min situation unik eller ens särskilt utsatt. Men det gör mitt liv mänskligt.
Men när jag skriver om denna mänsklighet, när jag skriver om denna djupt liggande mänsklighet, som är lika för oss alla, då möts jag av hat och rena hot. Hatet som sköljt in har varit en våg av grumligt avloppsvatten.
Den svenska offentligheten är som ett kallt krig de vill lura på oss. Vår nya tids subtila konstform har blivit att förakta det svaga. Vi spottar på den som ligger ner. Vi avskyr den som gråter. Vi föraktar den som berättar om sin sorg. Den skammen kommer en dag göra en brant sväng i slutet av den eldhärjade kurvan neråt och den skammen kommer bita det här landet i hjärtat.
Jag? Jag kommer resa mig igen. Jag ser alla jag möter i ögonen. Jag viker inte ner blicken. Jag kommer fortsätta min kamp. Jag kommer fortsätta att skriva och försöka hålla mig fri från allt och alla som hotar att dra ner mig.
Ingen äger en poets hjärta. Jag kommer aldrig vika mig för hat och hot. Jag kommer aldrig sluta skriva. Jag kommer heller aldrig sluta visa mig exakt så futtig och sorgsen som alla människor blir med jämna mellanrum.
Den svenska offentligheten behöver fler som blöder, fler som vågar visa sina sår, fler som vågar gå med sina naiva hjärtan i kupade händer. Jag är stolt att vara en av dem.
