Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Sjukdomen är en mardröm – som gjort mig starkare

- 01/06/2017, 17:01 -

Denna text är hämtad från bloggen diabetesia.se.

Sofia Larsson-Stern skriver om att leva med typ 1-diabetes.
1 av 3

Sofia Larsson-Stern skriver om att leva med typ 1-diabetes.

Privat/Privat

2 av 3

Privat

Sofia Larsson-Stern
3 av 3

Sofia Larsson-Stern

Privat

Sofia Larsson-Stern: "Än har jag inte kämpat klart. I ärlighetens namn har jag gett upp hoppet om ett botemedel."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

När jag var femton år fick jag ett besked som vände min värld upp och ner. Jag var ung, tunn, osäker och livrädd.

Jag avskydde sjukhussängen jag var nedtryckt i, och ville bara bort. Jag nöp mig i armarna om dagarna för att jag så gärna ville vakna upp ur den mardröm som nu var min nya verklighet. Typ 1-diabetes. Vad var det ens? Smittade jag? Skulle jag dö?

I två veckor kämpade jag varje minut, timme och dag, med nålar, insulin, blod och sterila sjukhuskläder. Vad jag inte visste då, eller var mogen att kunna ta till mig, var att detta kämpande skulle fortsätta en lång tid framöver. I skrivande stund har jag kämpat i 3230 dagar, 2 timmar och 34 sekunder.

Och än har jag inte kämpat klart. I ärlighetens namn har jag gett upp hoppet om ett botemedel. Vanligtvis brukar jag vara optimistisk och tro att jag en dag får säga "Jag hade diabetes", men inte längre.

Jag tror inte att forskarna kommer komma dit under min livstid, och om de gör det så önskar jag att de som då levt med sjukdomen en kort tid, som mitt förvirrade, femtonåriga jag, får dra nytta av det före mig. I'm set in my ways.

Däremot så tror jag starkt på framtagandet av helt fantastiska hjälpmedel, som i framtiden kommer kunna tänka åt mig, och förebyggande behandlingar mot komplikationer.

Idag är jag tjugofyra år, och i sommar firar jag och min diagnos 9-årsjubileum ihop. Det har inte gått en dag sedan jag fick det där beskedet då jag inte har kämpat. Inte en dag utan planering, strukturering, dosering, utvärdering och orkeslöshet.

Typ 1-diabetes är en sjukdom som aldrig går på semester, aldrig ger en paus. Det är ett heltidsjobb som du inte får betalt för att slita med. Och utöver det så måste du också bekämpa andras fördomar kring tillståndet, vilket tidvis kan vara minst lika utmattande!

Bob Marley sa en gång "You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have", och det tycker jag stämmer så väl.

På något vis är jag tacksam gentemot min sjukdom, för den styrka den har gett mig. Missförstå mig inte, kunde jag bli av med den hade jag mer än gärna sluppit, typ igår.

Och jag önskar inte min värsta fiende diagnosen. Men samtidigt så är jag förmodligen en mer självständig, driven och ansvarstagande tjej idag än jag hade varit utan min sjukdomshistorik.

Det försöker jag tänka på de stunder då livet känns som ett enda, konstant kämpande. De dagar då jag knappt kommer ur sängen. De dagar då orken bara inte finns där.

Att vara stark är faktiskt den enda vägen för oss typ ettor att gå. Och jäklar vad starka vi är. Glöm inte bort att ge er själva, eller era anhöriga, cred för det!

Blodsocker i skrivande stund: 10,3 mmol/liter.

Sofia Larsson-Stern

Vill du också få ut din röst?
Har du varit med om något liknande?