Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Marcus Birro: Sverige – varför ser du ner på dig själv?

Marcus Birro: "Ibland känner jag mig så extremt svensk. Ibland begriper jag ingenting av hur människor omkring mig reagerar eller funderar."

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro förklarar sin kärlek för Sverige.

Marcus Birro

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Jag kan inte säga att jag begriper mig på Sverige. Jag har ägnat rätt mycket tid åsatt vrida sökljuset mot det här landets blinda irrgångar.

Men jag har gjort det i någon slags stilla kärlek till vemodet, mörkret, människorna och drömmarna som rör sig som varsam rök mot en mjölkvit himmel.

Ibland känner jag mig så extremt svensk. Ibland begriper jag ingenting av hur människor omkring mig reagerar eller funderar. Det är då det slår mig. Det är väl typiskt svenskt att känna denna ambivalens med sitt eget land, sitt eget folk?

En nation kan vara som en signatur på ett mästerverk. En grind mot en enastående vacker trädgård. Ett vitt staket runt äppelträden. Krusbären. Det röda huset. Sjön där nere. Som ett frimärke i änglamarken.

Smörblommor och vajande säd. Grusstigarna. Myggen på kvällen. Handduken som droppar koppar från sjöns botten. Sländorna som lever blott en dag. Katten från granngården som kommer och kikar fram bakom björken nere vid uthuset. Ekan som dras upp. Årorna som läggs i båtens mage. Vinden som går i lövträden.

Dalarnas hav av skog. Södertäljes gågata. Långholmen, Västerbron. Stockholms vackraste plats där de förälskade låst fast sina lås högst upp och självmördarna klättrar över kanten.

Sverige. Förälskelse och ond bråd död. Allt på samma gång. En kärlek med komplikationer. Men alltid, alltid, alltid en kärlek.

En nation kan också vara värderingar, ett sätt att leva, en kultur som alla som fötts eller kommit hit varit med om att bygga upp.

Värderingar om allas lika rätt till sin egen frihet. Värderingar om att du ska få gifta dig med vem du vill, älska vem du vill, vara vem du vill. Ett land där kvinnor har samma värde som män.

Ett land där unga tas på allvar. Ett land där du får tro på Gud om du vill men alltid äger rätten att inte tro på någonting alls. Ett land som var först i världen med att lagstifta mot att slå sina egna barn.

En sådan nation, som står upp för grundläggande demokratiska värderingar och samtidigt välkomnar människor från helt andra kulturer, förhållanden och sammanhang, är en nation värd att hylla.

Så en nation kan vara själva namnteckningen, signaturen på en vacker bild. Tavlan är målad, tiden har givit experterna rätt. Det är verkligen en enastående tavla. Det kyska men undanglidande leendet, den där blicken, landskapet. Och så vad som ser ut som gult och blått klotter längst ner till höger.

Sverige. Ett land en gång. Nu flera. Jag är medborgare i ett annat land. Det är ett land som alltid sett på dig med stor respekt. Faktum är att nästan alla människor jag känner från andra länder ser på dig med respekt.

Det är du, Sverige, som ser ner på dig själv. Varför gör du det? Du har alltid varit ett land av långa avstånd, av vemod och undangömda känslor. Dina medborgare har ofta varit lågmälda, sorgsna, drömmande, med blicken mot himlen och handen runt kaffekoppen.

Sverige är ett land av drömmare och melankoliker. Sverige är ett land som alltid instinktivt känt när någon trampat på henne, när någon försökt skada henne, när någon utifrån försökt förhandla med något av det bästa vi har här: öppenhet, tolerans, varsamhet, demokrati och jämställdhet.

Det jag älskar med Sverige är allt det som inte syns. Den lilla människan som försvinner i mängden men alltid är helt unik i Guds ögon. Den ensamma mamman som stretar på längs gågatan i Ludvika. Fyllot på bänken vid den förvridna statyn nära Rådhuset i Lund.

De unga männen som blev kvar vid macken utanför Floda när de andra bara drog. Pensionärerna i husen. Paret som håller varandras händer nere vid vattnet i förorten.

Det jag älskar med Sverige är Kent och Melissa Horn, Håkan Hellström och Joakim Thåström. Det jag älskar med Sverige är när tiotusentals av dess medborgare äntligen får nog och faktiskt säger ifrån och skriker högt om att just deras värld är värd något, att just deras liv är lika mycket värt som någon annans. Den kraften ser man inte överallt.

Sverige sjunger sina saliga sånger om en förfluten tid. Jag tror inte på den sortens svanesånger. Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga, särskilt de som inte håller med mig. Jag tror på deras glöd, deras drömmar om frihet och erövrade mål.

Jag tror på diktarna och deras visioner. Jag tror på den vanliga människas heliga vrede över sakernas tillstånd. Jag tror att folket bygger landet, och trots att det här landet det senaste året sett som sin uppgift att örfila upp mig en gång i månaden så älskar jag det här landet.

Det är ingen blind och idiotisk kärlek. Det är en stolthet över att ha två föräldrar som arbetade dygnet runt för att ge mig den frihet och den framtid vi var värda, och det är exakt den stoltheten och kärleken jag försöker föra över till mina barn så att de kan bli och få vara exakt dem människor de vill bli och kan vara. Därför älskar jag Sverige.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Marcus Birro: I Sverige ska ingen kvinna känna sig hotad av en man