Birro: Vi uppmanas att inte vara rädda för terrorn – men hur?
Marcus Birro: "Att uppmana människor att inte vara rädda är som att be en nyförälskad att sluta vara kär."
Du ska inte vara rädd. Vi ska inte vara rädda. Vi ska fortsätta leva våra liv precis som vanligt. Politiker och mediala makthavare bombar in budskapet i intervjuer och andra sammanhang. Vi ska inte vara rädda.
Vadå ska inte? Varför ska vi inte vara rädda? Och går rädslan att styra? Det är som att be en nyförälskad att sluta vara kär. Alla former av rädsla är ett övergrepp i sig. Att vara rädd är att leva sitt liv stympad.
När det handlar om exempelvis kvinnors rädsla för att bli utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter talas det ofta om mäns kollektiva ansvar. Jag har inga problem med det. Det är dock svårare att tala om kollektivt ansvar när det gäller andra former av rädslor.
Ett av terrorns främsta mål är ju att injaga fruktan i ett samhälle. Jag har en känsla av att vi ljuger när vi som ett mantra upprepar besvärjelsen att vi inte ska låta terrorn göra oss rädda. Jag vet inte hur det är med er, men jag är rädd.
Rädslan skiter högaktningsfullt i om den är befogad eller inte. Den bara är. Och den är hemsk. Den påverkar varenda cell i kroppen. Man vill fly. Man vill gråta. Man vill gömma sig och blodet fryser till is i ådrorna.
I helgen åkte jag tåg mellan Stockholm och Göteborg. På perrongen i Göteborg ser jag och min flickvän en man med ryggsäck som vi upplever beter sig en smula märkligt. Han travar runt och ser ut att spana efter något. Han ser nervös ut.
Ombord på tåget ser vi några män som lite bryskt sätter sig på platser som inte är deras. De vill inte flytta på sig när personal kommer dit. Hela vagnen blir orolig. Vi funderar på att lämna tåget. Men det hinner avgå innan.
I två timmar sitter jag som en idiot och följer varje rörelse som männen gör. Det är säkert på gränsen till paranoia, men jag kan inte låta bli. Jag är rädd helt enkelt.
En annan sak som slår mig är hur naivt och patetiskt oskyddade vi är. På Göteborgs central ser jag inte en enda polis, inte en enda utkommenderad vakt. På perrongen är det likadant. Inte en enda polis.
På tåget jobbar några få SJ-anställda som gör så gott de kan. Men det slår mig hur hiskeligt enkelt det vore att bara knalla ombord på ett fullbokat tåg och sedan sprida mord och terror i stor skala.
I Rom i Italien står militärer utplacerade överallt. Operation ”Säkra Gator” heter projektet. De är tungt beväpnade. Jag vet att en del blir illa berörda av att se dem. För mig är det exakt tvärtom.
Jag blir trygg. Jag älskar dem. Jag ler mot dem och tackar dem för att de står där för att skydda mig och mina barn mot människor som av religiös övertygelse vill slakta mig och mina barn för att vi lever ett liv de hatar med sin brinnande iver.
Förra året hörde jag flera reportage i, annars förträffliga, SRP1, både från Bryssel och Brasilien, där reportrarna beklagade sig över hur rädda de var. Men de var inte särskilt skraja för terrorn utan för soldaterna som var satta där för att skydda dem ifrån terrorn.
Är inte det rätt bisarrt? Nu ska det sägas att den sortens vulgära reportage inte är lika återkommande som de var 2016.
I Sverige bygger vi farthinder utanför förskolan EFTER att olyckan skett. I andra länder försöker man förhindra att olyckan överhuvudtaget sker. Ja, ni fattar övergången till terrorn.
Är det meningen att vi ska sitta som idioter och vänta på att terrorn slår till igen för att sedan återigen samlas med våra blommor och tunga röster mässa skitsnack om att det öppna samhället inte går att skydda? Är inte det en värre eftergift mot terrorn än att bli rädd?
Det öppna samhället går visst att skydda. Vi har en skyldighet att skydda det. Frågan nu verkar snarare vara om vi överhuvudtaget vill och har kapacitet att skydda oss.
