Kahin Ahmed och Richard Jomshof – lämna sandlådan och samtala

Förr i världen var författarna rebeller. Då kunde Wilhelm Moberg sitta i direktsändning i teve och snacka bort Olof Palme hur enkelt som helst.

Något senare kunde en välskriven debattartikel av Astrid Lindgren om det svenska skattetrycket sänka en hel regering, och i slutet av nittiotalet var det Ulf Lundell som välsignat nog retade total gallfeber på landets mediefeminister. 

Författare ska vara som drogade helgon och rasa runt som vildar i det allra heligaste. Författare ska inte gå att ha i möblerade rum. De ska stå FRIA. De ska inte tycka och tänka som alla andra.

Jag har själv alltid satt en ära i att våga gå på tvärs med allt och alla men alltid vara trogen mina egna ideal.

Förr i tiden fanns det också en sorts överenskommelse att man beter sig värdigt i debatter. Mest för att inte smutsa ner sig själv. 

Det handlade om en slags självrespekt. Man bemöter människor värdigt. Man möts, man skakar hand, man ser den man pratar med i ögonen, och man håller en viss nivå på debatten.

Allt det där låter som en gammal riddarsaga när man tar del av den nya tidens debattnivå. Mycket av det där har sin botten i att människor inte möts längre. 

Åsikter blir nävar med risgryn som kastas upp i luften, och i mörkret på en annan strand någonstans kastar någon annan SIN näve med risgryn tillbaka och så är det hela igång...

Samtidigt är det så att vårt land slitits sönder de senaste tjugo, trettio åren. Och diskussionen om varför det slitits sönder förs just nu överallt. Mycket av det vi pratar och skriver om idag är sådant som det var otänkbart att tala eller skriva om för bara några år sedan.

Samtidigt är det som pågår i en del svenska förorter sådant som pågått under väldigt lång tid och därför är behovet av att få ventilera det tryckande och angeläget. Det är verkligen som att lyfta på ett lock.

Men nivån. Herregud. Det är ju som att se och lyssna på klumpigt vaggade småbarn i en sandlåda.

"Du får inte komma hit och snacka med mig i min sandlåda, för det är MIN sandlåda och din pappa är dum eftersom du bara har gula spadar".

"Men du då! Du är dum. Du ska inte ens få vara i mitt land. Mitt lands sandlådor är bättre utan dig."

Ja, ni hajar. Att en påpassad partisekreterare meddelar att en meningsmotståndare inte borde få vara i Sverige är faktiskt så genomuselt och tarvligt att man baxnar. 

Det cementerar bara den andra sidans bergfasta övertygelse att SD ÄR ett rasistiskt parti och det splittrar det här landet ännu mer. 

Vad Sverige behöver är möten. Värdiga samtal. Vad Sverige behöver är lite vanligt jävla hyfs. Du behandlar människor med respekt. Också de människor du inte delar politisk uppfattning med.

Du lyssnar på deras argument och slipar på dina egna. Du lär dig behärska din impulskontroll (en svår konst som jag stenhårt försöker träna själv för övrigt) och du tänker ett varv till innan du i affekt svarar på något som du uppfattar som provocerande.

Det fanns tusen sätt att bemöta moderaten Kahin Ahmeds argument om att Åkesson inte var välkommen till hans förort.

För det första, vadå HANS förort? Varför ska inte partiledaren för ett av landets största partier få tala när alla andra gjort det? Vem bestämmer det? Vem sätter upp villkoren för ett demokratiskt samtal?

Istället snackar Richard Jomshof en massa skit om att Ahmed inte skulle vara välkommen i Sverige? Öh... Karln har bott här sedan 1992 och är lika svensk som vem som helst.

Vad trött jag blir. Herregud, vad det här landet behöver lyfta sin värdighet några tusen våningar. Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig som hungriga småglin i en regnig sandlåda.

Ulf Lundell, kom tillbaka, allting, (ja, även din senaste platta) är förlåtet.

Marcus Birro