Lady Dahmer: Det här ska du aldrig göra mot en stressad mamma

Vi fortsätter på temat barn som får gå lösa i samhället. Shit, det finns så himla mycket jag kan säga om det här. 

Om hur barnfamiljer och barn ofta bemöts med den här "ni är i vägen, ni stör"-attityden precis hela tiden, och att föräldern till det skrikande barnet GARANTERAT tycker att situationen är tio gånger jobbigare än vad du gör och att dina sura blickar inte hjälper ett jävla dugg.

Jag vill berätta om alla situationer där omgivningen drar en massa insiktslösa slutsatser om mitt ''ouppfostrade barn'', men egentligen har noll koll på vad som verkligen händer. 

Typ barn med dolda funktionshinder som beter sig "illa", eller tvååringen som strax lugnar sig om man ignorerar hen (men blir tio resor argare om man säger till).

Eller hur svårt det är att bara resa sig och ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg. 

Och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott. Och svetten som lackar varje gång man försöker hitta på något kul med ungarna för att man vet att det finns folk som blir störda. Och så vidare, i all oändlighet.

Den där föräldern som bara skiter i att ungen härjar på tåget kanske har rest i tre timmar innan ni stöter på varandra. Tre timmar av pedagogiskt bemötande, sagoläsande, lekande och pysslande, och alla är trötta och barnen är less och orken tryter. 

Jag är ofta den där mamman. När vi reser till Delsbo så har vi redan INNAN vi kliver på tåget varit på gång i flera timmar. Barnen är trötta och jag är självmordsbenägen redan innan vi kliver på tåget norrut. De flesta föräldrar gör så gott de kan. Även när de till slut ''släpper allt''.

Ni som hängt med ett tag minns kanske när jag blev påhoppad när mitt barn inte slutade skrika? Jag citerar från inlägget jag skrev direkt. Jag blir fortfarande så himla illa till mods när jag läser det. 

Inkopierat nedan: 

Jag tänkte bara ge er några tips om ni skulle råka på en stressad småbarnsmorsa med en skrikande och arg tvååring någon gång när ni åker buss.

Tips ett: Det hjälper inte att säga "Kan du få tyst på ditt barn?".

Tips två: Håll för öronen eller kliv av om det blir för jobbigt. Barn skriker ibland. Även om du inte minns det.

Tips tre: Börja inte bråka med mamman.

Tips fyra: Skuldbelägg inte mamman med kommentarer som "Men trösta då!" (Vad fan tror ni jag har försökt göra?), "Hon behöver sin mamma!", "Du borde skämmas!" och så vidare. 

Tips fem: Gadda inte ihop dig med två andra korkade jävla idioter mot den stressade, och nu arga, mamman.

Och slutligen: När mamman vrålar "Håll käften för fan!", lyd. Bara lyd. Bara håll din jävla käft. Gör inte saken värre genom att fortsätta hävda din rätt att tycka en jävla massa om mammans föräldraskap, där på bussen, med en unge som vrålar och en mamma som försöker hantera situationen så gott hon kan. Fortsätt inte skrika åt henne med dina två nya kumpaner. 

Min son var arg. Han ville inte sitta i vagnen. Han ville bli buren. Han ville sova. Han ville inte sova. Han ville allt och ingenting och mest av allt ville han inte att jag skulle trösta eller röra vid honom. Han ville skrika och han ville få vara arg. 

Jag blundade, tog djupa andetag, kände mig som världens sämsta morsa och hoppades att jag skulle stå ut tills vi var framme. Jag kände de sura blickarna och jag hörde tisslet och tasslet och sen var det någon som inte kunde hålla sig. 

Jag känner mig så fruktansvärt utsatt, påhoppad och ledsen, och jag fattar verkligen inte vad det är för fel på människor, inte bara en utan tre, som ger sig på en människa i en uppenbart stressad situation. 

Det handlar inte om att de "bara vill hjälpa till" som de så humoristiskt hävdade när jag vrålade "Vad är det för fel på er?", utan om att de vill uttrycka sin irritation över fem minuters obehag.

Och jag är så arg att jag kokar. Jag är så arg att jag vill gråta och skrika och vråla (och det gjorde jag). Jag är så arg att jag vill att människor ska dö. 

Jag fantiserar om våldsamma dåd och blodiga knivar, och tre fula jävla döda kärringar med Emmaljunga-sulkysar uppkörda i rövarna. 

Jag vill gå en kurs i hur man är otrevlig på bästa sätt. Hur man härskar över och trycker till vidriga människor i vardagen och får tips på dräpande saker att säga för att täppa till kakhålen på folk som förtjänar det. 

Lady Dahmer