Är det jämlikhet att inte låta mig gå på festival, Emma Knyckare?
Alexander Erwik: "Att straffa alla män, för det några män gör, är inte lösningen på problemet."
Komikern Emma Knyckare har tröttnat på att kvinnor blir antastade, våldtagna och ofredade på festivaler. Hennes ilska är befogad.
En klar majoritet av mina nära vänner är kvinnor. Jag har hört alla historier om dickpicks i samtliga sociala kanaler, om affärskontakter på LinkedIn som plötsligt undrar "vad man har på sig", tunnelbaneresor där någon sätter sig och börjar fickrunka mitt emot, om badhusbesök som slutar med främmande fingrar upp i underlivet i jacuzzin.
Det är för jävla äckligt att tjejer inte verkar kunna röra sig i några publika miljöer utan att bli antastade. Jag håller med, i högsta grad.
Emma Knyckares lösning är att göra en musikfestival där alla som definierar sig som män är portade. Det är beklagligt om det är den enda lösningen vi kan komma på.
Jag ser det lite som kriminalitet i stort betraktas i samhället. Vi fokuserar mer på att personer är kriminella, snarare än varför de är kriminella. Har vi gett upp på att försöka ta reda på varför en del män och pojkar förgriper sig på kvinnor?
Porren spelar med säkerhet stor roll. Och att vi idag möts allt mindre IRL, även i familjer. De känsliga frågorna om gränser och respekt hamnar inte på köksbordet hemma. Om ens på bordet i någon miljö. Straffen är för lindriga och därmed inte avskräckande nog.
Det finns så mycket kvar att göra innan könsuppdelning återstår som vårt sista alternativ. Jag tror inte på att det här samhällsproblemet löser sig genom att vi börjar dela upp män och kvinnor. Det är lite som att separera två ilskna hundar. När de där hundarna väl kommer loss, då smäller det värre än någonsin.
Var ska vi sedan dra gränserna? Ska vi dela upp vagnarna i tunnelbanan i mans- och kvinnovagnar? Får jag inte tilltala en kvinna utan att be om lov? Absolut, tänker vissa. Förmodligen samma falang radikala feminister som tycker att män ska straffbeskattas för att vi är män. Vi ska betala för andras misstag.
Jag vet inte hur man tar ansvar för vad alla män gör. Livets skola lärde mig aldrig det. Jag tar ansvar för vad jag gör som man. Som människa. Jag möts ständigt av förakt från kvinnor. Utan att jag bytt en mening med dem, utan att de vet någonting om vem jag är.
För de hatar mig, baserat på det faktum att jag är man. Jag som man får ständigt stå till svars för det andra män gjort. Det blir paradoxalt att kvinnor ena stunden bär fanan högt för jämlikhet, men i samma andetag definierar alla män som paria.
Kära Emma Knyckare. Jag är en homosexuell man med en majoritet kvinnliga vänner. Jag betraktar mig själv som en kvinnokämpe. Jag vet att mina kvinnliga vänner skulle hålla med.
Jag är en del av de där 5-10 procenten av män som du glömde när du uppmanade "alla män att lära sig hur man beter sig". Homosexuella män som aldrig kommer fota under din kjol på en fest eller applådera och heja på en gruppvåldtäkt.
Jag är en man som står upp och protesterar om en kvinna blir kränkt. Jag är en man som observerar noga när en ensam tjej promenerar hem i natten med män i eftersläp.
Du vill ha mig på en festival, för jag kommer att slåss till blodvite om jag någonsin behöver uppleva att du blir våldtagen eller antastad i min närhet.
Vi är många män, homosexuella och heterosexuella, som kämpar och står upp för din jämlikhet. Vi är många män som inte känner igen oss i bilden av alla män som kvinnohatande svin. Att straffa alla män, för det några män gör, är inte lösningen på problemet.
