Pappan misshandlade sitt barn – men ingen orkade ens bry sig

Stockholm centralstation. Precis klivit av tåget när jag lite längre fram registrerar något högljutt oväsen. En familj, två vuxna och kanske sex barn. Massa packning. Det tar en kort sekund innan jag inser vad det är jag ser. 

Pappan i familjen håller fast ett av barnen och går sedan loss fysiskt på honom. Mannen river och sliter i den lilla pojken, som kanske var runt sex år gammal, och är, för att tala klarspråk, fullständigt out of control.

Barnet skriker och gråter av pur rädsla. De andra fem syskonen springer runt som yra höns och gråter och skriker de med. Det är uppenbart att den här mannen är galen. Och att han skrämmer sin familj till tårar.

Jag kan inte med ord förklara vad exakt det är som reser sig på insidan av mig när jag ser orättvisan på så nära håll som idag. Det är mer än bara ett adrenalinpåslag som drabbar mig i sådana situationer. Det är liksom helig vrede.

Jag registrerar att mannen i all sin ilska och aggressivitet mot sina barn, framförallt mot den yngre killen han just nu ger stryk, vräker ur sig norska, ett språk jag råkar kunna rätt väl. 

Av ren reflex går jag med snabba steg bort mot honom och barnen och ropar på norska, så högt så alla på perrongen hör. Den som säger att norrmän inte kan låta arga har inte träffat en arg norrman.

Mannen stannar upp, släpper pojken, stirrar på mig och sedan, med ett ursinne man sällan skådar, är han framme hos mig på vad som känns som en halv sekund. 

Han är illröd i ansiktet av ilska och skriker mig rakt upp ansiktet. Ögonen liksom blixtrar. Jag tystnar. Tittar på honom. Backar några steg. Han följer efter med sitt ansikte fortfarande lika nära mitt och jag hinner tänka att nu puttar han ner mig på spåret.

Om inte mitt minne sviker mig så vill jag tro att det är något av barnen, alternativt hans fru, som ropar tillbaka honom. Jag går efter. Lyfter på luren och säger samlat att jag tänker ringa polisen.

Då händer det som nu i efterhand smärtar mig allra mest. Barnen, och framförallt den lille pojken som precis fått stryk, börjar övertala mig att låta bli. 

"Snälla, snälla, snälla, ring inte polisen. Snälla". Jag håller handen på hjärtat och säger så lugnt jag bara kan att jag verkligen, verkligen förstår att de inte vill att jag ska ringa. Att det är så man känner när man lever med någon som skrämmer en. Men att jag inte har något val. Att det är farligt med en så arg pappa. Att man inte får slå barn.

När en sexåring med panik i ögonen i princip ber mig på sina bara knän att låta det vara, då vet man att något är riktigt, riktigt fel. Riktigt, riktigt dysfunktionellt.

Av polisen som jag nu har på luren ombeds jag att gå efter familjen för att de inte ska försvinna innan en patrull hunnit fram. Medan familjen trampar in på stationen, med mig i hack i häl, så försöker mamman ta mig åt sidan och vill i princip göra en deal med mig. 

Om jag bara kan lägga på luren med polisen så lovar hon att prata med sin familj och "lösa det". Så tragiskt ur så många olika perspektiv.

Long story short: Polisen kom, förhör hölls med föräldrarna, barnen och med mig. En polisanmälan upprättades och händelserna ska undersökas med hjälp av de övervakningskameror som finns. Och barnen? Jo, de stod runtomkring i höjd med de vuxnas midja och höll om varandra.

Och hur var det då med alla andra runtomkring som också såg detta? Jodå, de stannade. Tittade på. Kom fram till mig och frågade. Men inte en enda vuxen människa ingrep. 

Man kan ju tycka att jag som väger typ 50 kg inte ska behöva riskera att bli nerslagen av en vild, galen och stark man utan att istället en annan stark man kunde kliva in och säga ifrån.

Jag har varit med om exakt sådana här situationer otaliga gånger, och varenda gång har jag varit själv om att ingripa. Inte för att jag är så bra och så tuff och så cool, utan för att mitt blod bokstavligen bubblar när jag ser barn fara illa på det här viset. 

Det där bubblet måste vi alla ha, utveckla och värna om. Dags att göra civilkurage till lag.

Maria Ahlin