Ingen har det så svårt som våra svenska barn – de lever i misär
Jesper Andersson: "Dagligen läser vi om krig och naturkatastrofer, samtidigt som vi blundar för sanningen i vårt eget land."
Misären i Sverige. Bilden är tagen i ett tonårsrum. I dag. I Sverige.Dagligen läser vi om krig och naturkatastrofer, samtidigt som vi blundar för sanningen i vårt eget land.
Ägaren till rummet vill vara anonym, låt oss kalla honom Vilmer. Han är snart tonåring och vittnar om det fasansfulla som pågår.
"Snart kommer jag inte ens fram till sängen, var ska jag då sova?”. På golvet i rummet ligger drivor av träningskläder, strumpor, kalsonger och damm. Synen chockar mig. Ingen skabehöva leva så här 2017, tänker jag.
Skrivbordet är belägrat av rentvätt, glas och godispapper. "I går blev jag tvingad att bära in rentvätten själv på mitt rum", snyftar Vilmer. "Det blev bara för mycket, jag fick vila en lång stund". Mina tankar går osökt till barnarbete.
Han fortsätter berätta; "Maten, jag vet inte var jag ska börja...". Här orkar inte Vilmer fortsätta. Vi tar en paus, men när han börjar berätta igen framträder en fruktansvärd bild av varierande kost med inslag av både fisk och grönsaker.
Efter att ha ätit lunch halva veckan på Subway är Vilmer idag orolig om pengarna ens räcker till ett "meal" ellerom han tvingas avstå kakan som ingår.
Nu sliter Vilmer fram sin mobil och visar WiFi-signalen. En plupp! "Nu är det ändå bra", säger han. Även om han har svårt att prata om det så ber jag honom berätta om tiden innan fiber.
"Det fanns stunder som var otroligt svåra. Ping runt 100ms. Då var det ändå ingen annan i huset som fick använda internet".
Jag lämnar Vilmer framför sina två 24" skärmar, men kan inte undgåatt notera att datorn delas med hela familjen.
Även om Vilmer menar att ingen annan ändå får använda den så är det en otrolig stress för honom attkänna att det ändå KAN inträffa att datorn är upptagen och således tvingas att titta på Youtube på sin nya Samsungtelefon.
Nu börjar det bli för mycket även för mig och jag orkar inte fortsätta dokumentera när han börjar berätta om att behöva duka av, gå och lägga sig etcetera. Jag lämnar Vilmer, men undrar, hur länge orkar våra barn i Sverige?
